Se även artikeln "Alba Iulia - en transsylvansk stad med lång historia (2013)" från samma resa.

Wolfgang Rehner, Hermannstadt.

"Jag håller till i en byggnad i slutet av Strada Mitropoliei, det är inte svårt att hitta för på den gatan ligger också den ortodoxa katedralen. Över ingången i huset där jag sitter står ’Erasmus Bücher-Café’. Fråga efter mig i receptionen. Då ses vi i morgon, adjö." En vänlig man, tänkte jag när jag lade på luren, Wolfgang Rehner, före detta Stadtpfarrer (’stadspredikant’) i den storslagna evangeliska kyrkan i Hermannstadt (Sibiu). Jag hade träffat honom en gång tidigare, på nyårsdagen 1987, när jag under ett besök i staden uppsökt honom. Adressen hade jag fått av en bekant, Friedemann Nemitz från Stralsund i DDR, som några dagar senare väntades till Hermannstadt tillsammans med sin bror. Jag minns inte så mycket mer av besöket hos Wolfgang Rehner den gången för 26 år sedan än att jag satt tillsammans med hans familj och åt middag. I vardagsrummet var teven på – nyårskonsert från Wien. Bildöverföringen lämnade en del övrigt att önska. Efter middagen följde jag med Wolfgangs barn som besökte en vän som var sjuk och låg till sängs.

Bröderna Nemitz och jag sågs aldrig den gången. Det var meningen att jag skulle stanna i Rumänien i två veckor, men jag beslutade att boka om flygbiljetten och förkorta restiden med en vecka. Jag stod helt enkelt inte ut – förhållandena i Rumänien var lite väl deprimerande för en välmående svensk tjugoåring. När bröderna väl dök upp i staden, var jag inte längre kvar. Jag hade tagit inrikesflyget från Hermannstadt till Bukarest och därifrån vidare hem till mina breddgrader.

Nu var det 2013 och jag var återigen i Rumänien. Besöket i Hermannstadt och återseendet där föregicks av några dagar i Lunca Târnavei. Låt oss starta där! Jag reste tillsammans med tre tyskar från en liten kyrklig hjälporganisation i Mecklenburg-Vorpommern. Den lilla föreningen heter Rumänien-Initiative och samarbetar med byn Lunca Târnavei samt med en stiftelse i Sighişoara som grundats av tre rumänien-tyska (sachsiska) familjer och som ägnat sig åt att hitta familjer åt barnhemsbarn och även driver ett dagcenter för handikappade barn. I Lunca Târnavei fungerar den ortodoxa prästfamiljen Bărbat som länk mellan Rumänien-Initiative och byinvånarna. Nu var vi familjens gäster.

Hus i Lunca Târnavei.

Före resan hade mina tyska reskamrater berättat att de planerade att göra ett kort besök i Hermannstadt på vägen från Lunca Târnavei till familjelägret i Râşnov (utanför Braşov) som den andra samarbetspartnern, Fundaţia pentru familia creştină (Stiftelsen för den kristna familjen), arrangerade. Då fick jag en idé: varför inte försöka träffa den sachsiske prästen som jag inte sett på över ett kvarts sekel? Jag kom inte ihåg hans namn, men jag ringde till nämnde Friedemann (som också är engagerad i Rumänien-Initiative) och frågade efter namnet. "Wolfgang Rehner", svarade Friedemann, varpå jag skickade ett mejl till den evangeliska kyrkan i Hermannstadt och frågade om Rehner fortfarande bodde i staden. Före avresan fick jag svar därifrån: Ja, Rehner bor här och hans telefonnummer är…

Från Lunca Târnavei ringde jag alltså till Rehner, och vi kom överens om att träffas nästa dag.

Efter telefonsamtalet begav vi oss alla – Mihai (prästen), hans hustru Ioanna, barnen Anicia och Gheorghe, tre tyskar och jag – ut på en kvällspromenad som jag sent ska glömma. Vi gick upp i vinbergen bakom familjens hus. Vägen bar uppför, byn där nere blev allt mindre. När vi kom fram till vinodlingarna träffade vi på en man med en piska i handen. Han snärtade till med den och ljudet som åstadkoms var inte av det timida slaget. Jag är säker på att det skrämde bort fåglarna från vinrankorna. Mihai och Ioanna visade oss sina odlingar och vi smakade på de söta och friska druvorna. Utsikten var vidunderlig: böljande, mäktiga kullar som skiftade i olika nyanser av brunt, grönt och gult så långt ögat kunde nå. Knappt några träd alls. Stillhet, tystnad, trevliga samtal. Jag plockade en renfana och berättade för tyskarna vad växten heter på svenska och någon av dem svarade: "’Rainfarn’ på tyska." Namnet hade jag lärt mig exakt en vecka tidigare under en vandring runt Finjasjön. Solen gick ner och månen gick upp. Vi satte oss en stund och betraktade byn långt där nere. Det ena kyrktornet tillhörde den ortodoxa kyrkan och det andra den uniatiska – relationerna mellan dessa båda kyrkor i Lunca Târnavei är tyvärr inte de bästa. Anicia och Gheorghe satt hos sin mor. Jag kom att tänka på en sång av Gerhard Schöne, "Vielleicht wird es nie wieder so schön" (Kanske blir det aldrig så här fint igen).

Vi återvände till byn. En av reskamraterna och jag fick i uppdrag att hämta en stor järngryta hos en annan familj i byn. Mihai gjorde sedan upp eld med hjälp av majskolvar (från vilka majsen tagits bort) under grytan och började tillagningen av gulasch. Syrsorna spelade, mörkret var tungt och sammetsmjukt. Tyska och rumänska surrade i luften. Till maten drack vi husets vin och en och annan ţsuică (fruktbrännvin).

Nästa dag tog vi farväl av vår värdfamilj och började rulla mot Hermannstadt. Vi tog vägen över Copşa Mică. På vår väg passerade vi byar med omisskännliga sachsiska hus. Sachsare kallas den tyska minoritet som bott i Transsylvanien sedan 1100-talet då de inbjöds av den ungerske kungen Géza II. Han ville dra nytta av tyskarnas yrkeskunskaper och även ha hjälp att skydda det ungerska rikets gränser mot främmande inkräktare. Den tyska invandringen fortsatte sedan under de närmaste århundradena. Efter kommunismens fall 1989, då en massutvandring av sachsare till Tyskland inleddes, har befolkningsgruppen starkt minskat. Vi körde igenom byar vars namn ofta angavs på mer än ett språk på skyltarna: rumänska, tyska, ungerska: Valea Lunga/Langenthal, Şeica Mică/Kleinschelken, Axente Sever/Frauendorf, Şeica Mare/Marktschelken, Slimnic/Stolzenburg, Şura Mare/Grosscheuern.

Så rullade vi in i Sibiu, en stad med 170 000 invånare. Redan på långt håll hade jag lagt märke till tre höga byggnader: ett vitt torn (Turnul Sfatului/Rådstornet), den sachsiska, evangeliska kyrkan samt den ortodoxa katedralen. Staden har en välbevarad medeltida stadskärna. Ursprungligen var staden en romersk stad (Cibinium) och nygrundades på 1100-talet i samband med den tyska kolonisationen av området. Sibiu var det starkaste sachsiska fästet i Transsylvanien. De sachsiska gillena blev förmögna och kunde bekosta storslagna byggnader och befästningssystem. Delar av fästningsmurarna liksom tre torn är bevarade.

Vi parkerade på Strada Zidului (’Murgatan’) och gick söderut i riktning mot den övre staden, längs Strada Ocnei.

Tvärgata till Strada Ocnei.

Trappan upp till den övre staden och Piaţa Mică. Till höger ser vi Podul Minciunilor (Lögnernas bro).

Nu har vi tagit oss uppför trapporna från Strada Ocnei till Piaţa Mică. Till vänster ”Lögnernas bro”. Här sade jag hej då till mina reskamrater. Jag hade tre timmar på mig innan vi åter skulle träffas vid bussen. Före mötet med Wolfgang Rehner besökte jag de tre torgen i den övre staden: Piaţa Mică (Lilla torget), Piaţa Mare (Stora torget) och Piaţa Huet. Därefter vandrade jag längs Strada Mitropoliei till det kulturcentrum där jag skulle träffa Rehner. Låt oss ta en titt på staden innan vi beger oss till det avtalade mötet.

Ett stenkast västerut från Piaţa Mică ligger Piaţa Huet i vars mitt vi finner sachsarnas evangeliska kyrka. Dit ska vi bege oss nu.

Piaţa Huet.

Piaţa Huet.

Piaţa Huet.

Piaţa Huet.

Piaţa Huet.

Stadtpfarrkirche, den sachsiska evangeliska kyrkan (Biserica Evangelică). Första gången kyrkan nämndes i ett dokument var på 1100-talet. Dagens kyrka växte fram under tre byggnadsfaser under gotikens och höggotikens epoker. På 1320-talet påbörjades den första fasen; resultatet blev en gotisk basilika. Den andra byggnadsfasen inträffade på 1400-talet och på 1520-talet var den tredje avslutad. En gigantisk fresk, målad av Johannes von Rosenau 1445, täcker en stor del av korets norra vägg. Målningen skildrar korsfästningen. Statyn framför kyrkan föreställer biskop Georg Daniel Teutsch (1817-93). Intill kyrkan ligger det tyska Samuel Brukenthal-gymnasiet.

Stadtpfarrkirche.

Stadtpfarrkirche.

Stadtpfarrkirche.

Nu återvänder vi till Piaţa Mică. Vi befinner oss i arkaden till Emil Sigerus sachsiska etnografiska museum.

Piaţa Mică.

Piaţa Mică. Till höger om skriften ”Old Town Hostel” ser vi en del av ordet ”Muzeu”. Det är fråga om ett apoteksmuseum. Huset är från 1500-talet.

Piaţa Mică.

Turnul Sfatului (Rådstornet). Tornet byggdes på 1200-talet och har under sin historia använts för olika syften. Längst upp finns en utkikspunkt varifrån man har en fin utsikt över staden och Făgăraş-bergen i horisonten.

Passagen i Rådstornet förbinder Piaţa Mică med Piaţa Mare, dit vi nu ska bege oss.

Piaţa Mare.

Bokhandel på Piaţa Mare. "Schiller" är ett passande namn i en stad där man på kartan ständigt stöter på tyska namn: Brukenthal, Altemberg, Weidner, Böbel, Rieger, Bürger, Haas, Wankel, Moringer, Haller, Wenzel, Hecht, Wal…

Strada Nicolae Bălcescu sedd från Piaţa Mare.

Brukenthal-museet. Byggdes mellan 1778 och 1785 av en arkitekt från Wien. Nu rymmer palatset ett museum som är det äldsta och ett av de finaste konstmuseerna i Rumänien. Palatset byggdes av Samuel von Brukenthal för att tjäna som hans officiella residens och rymma hans konstsamlingar, religiösa skulpturer och ikoner, frimärken och mynt. Samlingarna har utvidgats genom åren. Brukenthal var österrikisk guvernör över furstendömet Transsylvanien mellan 1774 och 1787.

Gata mellan Piaţa Mare och Strada Mitropoliei.

Altemberg-huset på Strada Mitropoliei 2 som rymmer Historiska museet.

Till vänster ser vi en annan del av Altemberg-huset.

Reformerade kalvinistiska kyrkan (Biserica Reformată Calvină) på Strada Mitropoliei. Lägg märke till att kyrktornet pryds av en "boll" i stället för ett kors.

Den sachsiska evangeliska kyrkans elevhem ("Landeskirchliches Schülerwohnheim"), uppkallat efter en viss Ernst Weisenfeld (Strada Mitropoliei 13).

På Strada Mitropoliei.

Sibius ortodoxa katedral, Den Heliga Treenigheten, på Strada Mitropoliei. Kyrkan är byggd som en kopia av Hagia Sofia i Istanbul och uppfördes 1902-1906. Det är den näst största ortodoxa katedralen i Rumänien, den största finns i Iaşi.

Äntligen är vi framme vid huset där jag ska möta Wolfgang Rehner. Skylten ovanför porten säger att vi har kommit till Mötes- och kulturcentrat Friedrich Teutsch som drivs av Evangeliska kyrkan i Rumänien (Augsburgska bekännelsen). Till vänster en skylt som förkunnar att här också finns ett kyrkomuseum ("Museum der evangelischen Landeskirche A.B.").

Jag anmälde mig i receptionen varefter jag gick till Wolfgang Rehners rum. Medan han talade i telefon lade jag märke till att han hade ett nummer av Hermannstädter Zeitung på skrivbordet.

Efter att ha hälsat tog vi plats i bokkaféet Erasmus. Det intryck jag fått under vårt telefonsamtal visade sig vara riktigt: det var en vänlig och lättsam person jag satt mitt emot. Vi konstaterade att vi inte kände igen varandra, men han kom ihåg mitt besök den där nyårsdagen 1987. Ett samtal måste inledas på något sätt, och den här gången föll det sig så att jag bad Wolfgang om hjälp. På vägen mellan Lunca Târnavei och Hermannstadt hade jag skrivit upp namnen på de orter vi passerat. Ganska många hade också ett tyskt namn men det var inte alltid jag hann notera dem; nu kunde jag fylla i de felande namnen. Jag hade också med mig några utskrifter från den evangeliska församlingens hemsida. Vi bläddrade en stund i papperna och talade om lite av varje. En av utskrifterna handlade om Hermannstadts Stadtpfarrkirche, där Wolfgang var stadspredikant (Stadtpfarrer) mellan åren 1976 och 1993. Den evangeliska kyrkan är en viktig sammanhållande faktor för sachsarna i Transsylvanien, och att vara stadspredikant i det gamla ärevördiga Hermannstadt är förbundet med hög status och mycket prestige. Detta var inget som Wolfgang berättade men jag vet att det är så. Efter det att han slutat som stadspredikant flyttade han till Sächsisch Regen (rumänska: Reghin) men återvände till Hermannstadt 2004. Nu har han en halvtidstjänst vid det centralarkiv som den evangeliska kyrkan i Rumänien har inrättat i huset.

Jag fick lära mig en del om Rosenaus väggmålning i Stadtpfarrkirche. Vid reformationen målades den om för att dölja Mariagestalten högst upp på tavlan. Det skedde dock inte på ett oåterkalleligt vis; om jag förstod Wolfgang rätt går det att lossa på något så att Maria framträder någorlunda.

Att Wolfgangs stora intresse är historia gick inte att ta miste på. Han kom in på revolutionsåret 1848 och det faktum att sachsare, rumäner och ungrare i Transsylvanien intog skilda positioner: de båda förstnämnda var lojala mot kejsaren i Wien medan ungrarna gjorde uppror mot honom.

Stadtpfarrkirche har en Bachkör och i den har Wolfgang sjungit. Han gör det dock inte längre eftersom han behöver vila efter arbetsdagens slut. Han vill också ge plats för yngre krafter.

Wolfgang berättade att ett par sachsiska studenter studerat teologi vid Uppsala universitet med hjälp av ett stipendium därifrån. Vid det laget hade stipendiemöjligheten varit bortglömd i 100 år.

Jag fick veta något om fastighetens historia. Fram till andra världskriget fanns här ett evangeliskt barnhem. Efter kommunisternas maktövertagande fråntogs kyrkan fastigheten. I stället kom den att tjäna som kulturhus för studenter samt internat. Efter kommunismens fall 1989 fall gjorde den evangeliska kyrkan anspråk på fastigheten. Kyrkan tittade efter i fastighetsregistret och upptäckte att den sida där det stod att kyrkan varit ägare var utriven. En lång och invecklad rättslig procedur inleddes som slutade med att kyrkan återfick fastigheten. Först inrättade man här ett centralarkiv för de sachsiska församlingarna, därefter tillkom bibliotek, kyrkomuseum samt det bokkafé där vi satt.

Bokkaféet var mycket trivsamt – inredningen modern på ett behagligt vis. Samtidigt var det uppenbart att huset hade några år på nacken. Stora fönster vette ut mot en gård. Hyllorna till höger är försedda med rumänskspråkiga skyltar: "Utländsk skönlitteratur" respektive "Rumänsk litteratur".

Jag ville köpa några böcker om Siebenbürgen (Transsylvanien) så jag frågade Wolfgang om råd. Där fanns många lockande titlar, allt från vetenskapliga och historiska verk till självbiografiska berättelser. Jag köpte några böcker, bland annat en välmatad liten uppslagsbok om historiska platser i Siebenbürgen.

I slutet av resan, någonstans i Sassnitz, förlade jag tyvärr den lilla kasse där jag förvarade böckerna. Därmed gick jag miste om intressanta självbiografiska berättelser om sachsiska öden. Lyckligtvis fick jag med mig uppslagsboken hem, för den hade jag packat ner i ryggsäcken.

Intill huset där jag träffade Wolfgang ligger Sankt Johannes kyrka.

Vi hade samtalat i kanske en timme när jag var tvungen att gå tillbaka till reskamraterna och bussen. Jag tackade Wolfgang för den trevliga stunden och för att han tagit sig tid. Jag var glad över att ha fått träffa honom i mitt gamla Hermannstadt. Ja, så kan jag väl få lov att uttrycka mig med tanke på att detta var mitt tredje besök i staden. Jag hade sett staden i vinter-, försommar- och sensommarskrud.

Snart hade jag återförenats med reskamraterna vid bussen och vi påbörjade resan till familjelägret i Roşnâv/Rosenau, inte så långt från Braşov/Kronstadt. Återigen försökte jag hinna notera namnen på de byar vi åkte igenom, några med både rumänska och tyska namn: Arpaş de Sus/Oberarpasch, Sâmbata de Jos/Untermühlendorf, Voila/Wolldorf, Şercaia/Scharken, Şinca Nouă/Neu-Schenk...

----------------------------------------------------------------

Källor:

Romania – Official Travel and Tourism Information:

(http://www.romaniatourism.com/sibiu.html);

Nationalencyklopedin;

Evangelische Kirchengemeinde A.B. Hermannstadt:

(http://hermannstadt.evang.ro/stadtpfarrkirche/);

Teutsch-Haus (hemsida):

(http://www.teutsch.ro/startseite/)