Kvällssol över landskapet kring Lunca Tîrnavei.

FLER FOTON UNDER ”Foton: Från Meckpomm till Siebenbürgen - på resa med Rumänien-Initiative (2011)”

---

Sommaren 2011 frågade mig en tysk bekant, Friedemann Nemitz, om jag ville följa med honom och några andra tyskar på en resa till Rumänien i september samma år. Om jag ville! 

Tidigt på kvällen den 31 augusti rullade folkvagnsbussen med fem rumänienresenärer ut från Michael Markwardts tomt. Den 1800 kilometer långa resan till Lunca Tîrnavei i Rumänien låg framför oss. I bussen fyra tyskar – Ingrid Steinmeier, Michael Markwardt, Johannes Soeder, Friedemann Nemitz – och så jag. De fyra tyskarna är engagerade i en liten hjälporganisation inom de båda nordtyska kyrkoförsamlingarna Gross Bisdorf och Horst i Mecklenburg-Vorpommern i före detta DDR. Organisationens namn är Rumänieninitiative Gross Bisdorf und Horst (Rumänien-initiativet Gross Bisdorf och Horst). Den bildades 1993 och sedan dess har de fyra tyskarna flera gånger besökt de orter i Rumänien som man samarbetar med. Någon i gruppen hade varit i Rumänien kanske tjugo gånger.

Vi hade fyra mål för resan: byn Lunca Tîrnavei med omnejd, staden Sighişoara, ”Ljusets hus” i Albeşti (utanför Sighişoara) samt familjelägret i byn Lunca Bradului, arrangerat av Stiftelsen för den kristna familjen (Fundaţia pentru familia creştină).  

Rumänien-initiativet (RI) 

I början av nittiotalet inledde en kyrka i Schwerin ett arbete som gick ut på att hjälpa olika orter i Rumänien. Michael Markwardt åtog sig byn Lunca Tîrnavei. Det var upptakten till Rumänieninitiative (RI). Fram till 2003 var hjälpen inriktad helt på byn Lunca Tîrnavei med omnejd: den ortodoxa församlingen, ett sjukhus i den närliggande staden Blaj samt ett skolhem i det ortodoxa klostret Rîmeţ. En gång om året har en lastbil, lastad med sådant som organisationen samlat in under året, kört ner till Rumänien: klädpaket, cyklar, symaskiner, tvättmaskiner. Sjukhuset tog emot operationsbord, narkosutrustning, patientsängar, förbrukningsmaterial med mera. När den årliga lastbilstransporten avreste åkte medlemmar ur RI ner i egen bil och deltog i utdelandet av hjälpsändningen. Tullformaliteterna var emellanåt ett krångligt och besvärligt kapitel. 

I mitten av 2000-talet började RI samarbeta med Stiftelsen för den kristna familjen i Sighişoara, och snart kom denna att utgöra tyngdpunkten i hjälparbetet. Nu började man också att anlita en rumänsk speditionsfirma. I stället för att låta en av dess lastbilar återvända till Rumänien med tomma lastutrymmen efter att ha levererat sina varor i Tyskland, fylldes den nu med RI:s hjälpsändningar. RI följde inte längre med transporten till Rumänien och deltog sålunda inte längre i distributionen av hjälpsändningarna. Detta arbete sköttes hädanefter av Stiftelsen för den kristna familjen. Innehållet i hjälpsändningarna säljs i second hand-butiker som stiftelsen driver (en mindre del av sändningarna går fortfarande till Lunca Tîrnavei). 

Inkomsterna från försäljningen täcker lönerna för dem som arbetar i butikerna samt bidrar till finansieringen av stiftelsens arbete. Det går dels ut på att hitta kristna familjehem till barnhemsbarn och finansiera dessa familjer, dels att driva Casa Lumii (Ljusets hus) i byn Albeşti utanför Sighişoara. I huset bedrivs dagverksamhet för handikappade barn. Stiftelsen grundades på nittiotalet av tre rumänien-tyska familjer. Samarbetet med RI kom till stånd tack vare Friedemann Nemitz som i mitten av 2000-talet tog kontakt med RI och föreslog dem att samarbeta med Stiftelsen för den kristna familjen. Sedan åttiotalet känner Friedemann rumänien-tyska familjer i Transsylvanien. År 1986 reste han till Sighişoara på motorcykel för att hälsa på sin dåvarande flickvän Edith.

Medresenärer 

Jag hade gott om tid att bekanta mig med mina medresenärer under den 24 timmar långa resan. Friedemann känner jag sedan 1982. Han driver en snickerifabrik i Loitz. De övriga resenärerna var nya bekantskaper för mig. En presentation: Ingrid Steinmeier studerade medicinteknik i den rumänska staden Timişoara i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet. Hon talar rumänska och hade en viktig roll som tolk under resan. Även Michael Markwardt har en medicinskteknisk utbildning och arbetar nu som teknisk chef vid Röda kors-sjukhuset i Grimmen. Johannes Soeder har läst teologi och agronomi. Under DDR-tiden arbetade han på ett kollektivjordbruk och efter 1989 ledde han avvecklingen av det. Han är även verksam som lekmannapräst. Själv är jag översättare och förläggare. 

 Med Johannes Soeder pratade jag en del om det land som han, liksom de övriga tyska medresenärerna, levde i fram till den 3 oktober 1990: DDR. Han längtade inte på något sätt tillbaka till den tiden, men hävdade att det gick att leva ett fullgott liv där. En svåger till Johannes hade flytt till Västtyskland, i en kanot (?) på Östersjön. Efter många timmar kom han fram till Västtyskland, alldeles utmattad och försvagad. 

Mot Transsylvanien

Mörkret föll. Vi passerade Berlin, Dresden, Prag. Någonstans i Slovakien somnade jag och vaknade inte förrän vi var i Ungern. Vi stannade på en parkering och åt frukost. Vi hade mat med oss. Under resan till och från Rumänien åt vi bara en gång på en servering (det var på hemresan någonstans i södra Tyskland då vi beställde bockwurst och kaffe på en vägrestaurang). Jag vet inte hur det gick till men det fanns alltid gott om god mat i bussen. Med hjälp av ett gasolkök kokade vi te- och kaffevatten. 

Efter frukost fortsatte vi. Snart rullade vi genom Budapest. Vi åkte över Donau och jag fick syn på Kedjebron. Så nådde vi den ungersk-rumänska gränsen. En liten gränsstation, för första gången behövde vi visa passet. Vi uppsökte kontoret som sålde ”vignetă”, det vill säga märket som skulle fästas på bilrutan och tala om att avgiften för att få köra på de rumänska vägarna var betald. Vi lämnade Ungern bakom oss. 

Skillnaden mellan Ungern och Rumänien är ganska tydlig. Ungern är modernare och rikare, husen mer solida och påkostade. På den rumänska sidan är gatubilden mer myllrande, husen enklare, mer slitna, mer provisoriska. Vi såg hästdragna vagnar. Landskapet är starkt kuperat och böljande, ett mäktigt lapptäcke i olika färger så långt ögat når. Bedårande vackert. På håll ser man små byar och det karakteristiska vita kyrktornet. Jag förstod varför det finns orter i Transsylvanien som på tyska heter Weisskirch (Vita kyrkan). Men även utanför Transsylvanien finns detta namn; i nordöstra Serbien, vid gränsen till Rumänien, ligger staden Bela Crkva (tyska: Weisskirchen). 

Transsylvanien/Siebenbürgen/Erdély 

Transsylvanien är ett landskap som ligger ganska centralt i Rumänien, med dragning åt nordväst. Namnet betyder ”landet bortom skogarna”. På tyska heter det Siebenbürgen och på ungerska Erdély. Det gränsar i väster mot Banatet och Crişana-området, i norr mot Maramureş och Bukovina, i öster och söder avgränsas det av bergskedjan Karpaterna. Fram till första världskrigets slut tillhörde Transsylvanien Ungern. I Trianonfreden 1920 bestämdes det att Transsylvanien hädanefter skulle tillhöra Rumänien. I Transsylvanien lever en stor ungersk minoritet; relationen mellan ungrare och rumäner är emellanåt spänd. (För en översikt över siebenbürgen-sachsarnas historia, se artikeln ”Bland tyskar, tjecker och slovaker i Rumänien” under ”Tema Rumänien” på Kultur i öst.) 

En bit väster om staden Huedin nådde vi ner till Europaväg 60, som i Rumänien har beteckningen ”1”. Jag tyckte att husen utstrålade mer välstånd, de var inte lika hopträngda och hade större tyngd. Så körde vi genom Huedin. Förskräckliga, vräkiga kråkslott som utstrålade dålig smak och hade något orientaliskt över sig kantade vägen. Dessa palats tillhör rika romer. 

Lunca Tîrnavei – vårt första mål 

Via Cluj-Napoca, Turda, Aiud och Blaj nådde vi i kvällningen fram till Lunca Tîrnavei. Vi togs emot av herr och fru Bărbat, deras son och svärdotter samt två barnbarn. När RI besökte byn för första gången var Bărbat den äldre ortodox präst i byn. Numera var han pensionerad och hade efterträtts av sonen. Vi bjöds på kvällsmat. Det rumänska plommonbrännvinet, ţuică, ställdes på bordet. Vi befann oss mitt ute på landet, det rådde stillhet, en 24 timmar lång resa var över. Kvällen var varm. För min inre syn såg jag det ljuva transsylvanska landskapet. Syrsorna spelade i det tunga mörkret. Jag somnade gott den natten. 

Besök i Blaj

På fredagen åkte vi in till staden Blaj (tyska: Blasendorf). Även här bodde tyskar en gång. Staden är historiskt centrum för den grekisk-katolska kyrkan (liturgin är ortodox men påven är överhuvud). Under Ceauşescu-tiden förföljdes den grekisk-katolska kyrkan. På sjukhuset överlämnade Michael en låda full med implantat för olyckskirurgi. Prima vara, ansåg Michael, men någon på hans sjukhus hade fått för sig att man skulle använda andra implantat. Sjukhuset såg rent och propert ut. Därefter besökte vi ett ålderdomshem i staden. Det låg vackert vid ett torg som mer liknade en park. Torget omgavs av vackra gamla hus. I ett gult hsådant var ålderdomshemmet inrymt. Vi kom in i en reception och gruppen pratade med föreståndaren. Man diskuterade olika behov. På senare år hade en del positiva förändringar ägt rum men behoven var fortfarande stora. 

Vi gick en runda. Först kom vi till en mörk sal utan några fönster. Där satt de boende och väntade på lunchen. Det såg rätt dystert ut. Därefter tittade vi på rummen, de var enkla. I vart och ett kanske tre bäddar (eller fler). I ett av rummen fanns det fönster, i ett annat saknades de. Det var dock rent och någon i gruppen påpekade att väggarna i korridoren var målade – ett tecken på att man ansträngde sig för att göra det trivsamt. Någon samlingssal, utöver matsalen, såg jag inte till. Friedemann fick ett bra intryck av föreståndaren; han tyckte att hon var av den sorten som bryr sig. Han berättade om ett besök på ett ålderdomshem han gjort under Ceauşescu-tiden, och det hade varit bedrövligt: det stank. 

Efter besöket på ålderdomshemmet tittade vi oss omkring i staden. Inte långt från ålderdomshemmet var en informationstavla uppsatt på en vägg. Den berättade att byggnaden hade spelat en roll vid bildandet av de rumänska församlingarna i Blaj under upprorsåret 1848. Vi gick till den grekisk-katolska kyrkan men den var stängd. Den nybyggda rumänskortodoxa kyrkan var dock öppen. Interiören skilde sig inte från den man finner i kyrkor som byggts för många hundra år sedan: tak- och väggmålningar i gammal stil, praktfulla, guldglänsande utsmyckningar och en storslagen ikonostas. Men allt var sprillans nytt, liksom plastigt. Underligt att uppföra en byggnad som inte på något vis anknyter till den tid i vilken den är byggd. Jag passade på att besöka bokhandeln ”Librăria Brătianu” och köpte några böcker, däribland ”Fram, orsul polar” av Cezar Petrescu och en bok med sagor av H C Andersen till barnen Bărbat. 

Petrescus bok handlar om en isbjörn som uppträder på cirkus och drabbas av depression. Cirkusen bestämmer sig för att låta Fram återvända till sin arktiska hemtrakt. Läsaren får följa hans kamp för att återanpassa sig till den för honom så välbekanta miljön efter alla år på cirkusen. En allvetande berättare låter oss blicka in i Frams inre. Han är en levande varelse med känslor och behov. Petrescu skriver med inlevelse – det är inte svårt att känna sympati för den stora björnen, även om han inte är något gosedjur. Det fina är att Fram tillåts vara ett djur med ett djurs instinkter och mentala förmåga, även om han är lite mer människolik än verklighetens isbjörnar. 

Innan vi åkte till Lunca Tîrnavei för att äta lunch, besökte vi en utsiktspunkt med ett monument över Avram Iancu (1824-1872). Han var rumänsk advokat från Transsylvanien och en av ledarna för revolutionen i Transsylvanien 1848. Han räknas som Transsylvaniens främste rumänske nationalhjälte. 

På eftermiddagen vandrade Friedemann, Michael och jag genom byn. Michael förklarade lite grand hur utdelningen av hjälpsändningar hade gått till i Lunca Tîrnavei. Vi hade vidsträckt utsikt över landskapet; i den varma kvällssolen lyste fälten guldbruna. 

Bărbat d y – ortodox präst 

Bărbat d y, den nuvarande ortodoxa prästen i byn, var ganska tystlåten. Om jag hade sett honom i byn utan att veta vem han var så skulle jag inte gissa att han var byns präst. Det fanns inget som tydde på att han var av det intellektuella slaget. Han var inte den som gärna förde samtal. Någon berättade att han ibland haft det kämpigt under utbildningen. När RI besökte Lunca Tîrnavei för första gången var Bărbat d y en ung pojke. Hans hustru var lättsam och så mycket pratsammare. Ingrid och hon hade det trevligt tillsammans och skrattade mycket. 

Ortodoxa klostret i Rîmeţ 

På lördagen gjorde vi en utflykt till det ortodoxa klostret Rîmeţ. Hela familjen Bărbat (fyra vuxna och två barn) och vi fem nordeuropéer trängde ihop oss i folkvagnsbussen.

 Klostret låg naturskönt i bergen. På området: vita dahlior och gräsmattor. Allt var välskött. Först besökte vi en nunna, Atanasia, som var förlamad och därmed sängbunden. Tyskarna hade träffat henne förut. Därefter åt vi lunch i nunnornas matsal. De åt under tystnad och lyssnade på en annan nunna som läste högt ur en bok. Vid ett bord i den andra ändan av salen satt en munk som hade uppsikt över hela salen. Maten var god. 

Vi besökte en syateljé där ett par nunnor arbetade vid symaskiner. Man sålde även tyger. En bit från syateljén låg den byggnad i vilken skolan, som RI bistått, låg. Om någon verksamhet fortfarande bedrevs där fick jag inte klart för mig. Efter klosterbesöket tog vi åter plats i folkvagnsbussen och gav oss av ut i naturen på smala vägar. Vi stannade vid en flod längs vilken några i gruppen gjorde en strapatsrik promenad. Jag gick dock bara med en bit och återvände sedan till bussen. Michael gjorde detsamma och på så vis fick vi en längre pratstund. 

Trikolor utan kommunistemblem 

Vi återvände till Lunca Tîrnavei, där vi på kvällen bjöds på en festmåltid med grillat kött. Friedemann fyllde 45 och det firades med tårta. En kväll satt jag och samtalade med Johannes Soeder utanför huset där vi bodde. Vi bodde i samma hus som makarna Bărbat d ä. De hade byggt huset för flera år sedan och flyttade in i det när sonen och hans hustru övertog den gamla bostaden som var prästbostad. De båda husen låg på var sin sida om en smal grusväg. En tidig kväll besökte vi kyrkans torn. I ett hörn fanns en rumänsk flagga med kommunistemblemet bortskuret. Johannes berättade att han flera gånger deltagit i hjälpsändningar, till exempel till Kosovo. De åkte via Italien och med färja över Adriatiska havet ner till Grekland (?). 

Ortodox gudstjänst 

Efter frukost på söndagsmorgonen begav vi oss till byns ortodoxa kyrka där Bărbat d y sjöng mässan. Jag minns inte om det över huvud taget talades något. Innan vi gick dit hade Johannes fått tillåtelse att vistas tillsammans med prästen bakom ikonostasen under mässan. Någon av tyskarna frågade om jag också ville det, men Bărbat gick inte med på det. Vi steg in i kyrkan och satte oss på läktaren. Gudstjänstbesökarna var rätt få. Kvinnorna var helt klädda i svart. Vid en pulpet, framför ikonostasen, satt en ung man, synlig för gudstjänstbesökarna. Han tittade nyfiket upp mot oss på läktaren, någon gång gäspade han och kliade sig på armen. I en större kyrka skulle han inte vara ensam utan ingå i en kör. Han sjöng tillsammans med prästen som befann sig bakom ikonostasen, eller snarare turades om att sjunga med honom. Bărbat d y sjöng bra och melodierna var rätt vackra. Senare trädde Bărbat fram från sin plats bakom ikonostasen och ställde sig framför gudstjänstbesökarna. Kanske yttrade han några ord vid detta tillfälle. 

En bit från den rumänsk-ortodoxa kyrkan låg en annan kyrka, jag tror att det var den grekisk-katolska. 

Mot Sighişoara – vårt andra mål 

Efter lunch tog vi farväl av familjen Bărbat för att fortsätta mot Sighişoara. Vi var försedda med gåvor, bland annat hembryggt vin. Vi åkte norrut från Lunca Tîrnavei och fotograferade ett vackert sachsiskt hus, med en inskrift på väggen. På vägen till Sighişoara rastade vi nedanför den sachsiska kyrkoborgen i Biertan (tyska: Birthälm). När vi stannade stod en romsk liten flicka där. Hon fick något att äta. Plötsligt dök också två pojkar upp. De tiggde nog inte med ord men stod och tittade på oss medan vi åt. Vi bjöd dem på något att äta. Någon i gruppen tyckte att de var rätt oförskämda och tillrättavisade dem lite grann. Vi pratade om det senare. Jag var i alla fall glad över att ingen körde bort dem. Jag betraktade dem och såg hur sorgsna de var. De borde naturligtvis ha varit i skolan. Det var en lättnad att åka därifrån. 

Sighişoara/Schässburg 

Innan vi kunde rulla in i Sighişoaras gamla stadskärna, som finns med på UNESCO:s världsarvslista, måste vi stanna vid en bom. Vi uppgav att vi var gäster hos familjen Halmen, och så kunde vi köra vidare. Senare frågade Theodor Halmen mig hur det hade gått vid infarten till stadskärnan och jag sade att vi hade uppgett hans namn. ”Det var dumt”, sade Theodor på sitt rättframma sätt. Jag fick uppfattningen att han inte gillade att vi inte betalat. 

Vi parkerade vid den långa, överbyggda trätrappa som leder upp till Bergkirche. Där trappan börjar ligger det gamla vackra hus där familjen Halmen bor. Innan vi knackade på hos dem tog vi oss en titt på staden. Utanför Pensiune Casa Sasească (Pensionat sachsiska huset), en blå byggnad, slog vi oss ner och drack öl och kaffe. 

Hos familjen Halmen 

Vi ringde på porten hos familjen Halmen. Theodor öppnade och vi steg in i trädgården. Inne i huset, i ett stort rum fullt av böcker och tavlor, var ett långt bord dukat med en härlig kvällsmat. Bröd och sallader med bland annat söta tomater och ljuvliga kryddor. Vi var elva personer runt bordet: Vi fem besökare från Tyskland och Sverige, Theodor och Annemarie, två av deras söner, flickvännen till en av dem samt en brorson till Theodor som numera bodde i Tyskland. Familjen Halmen tillhör den siebenbürgen-sachsiska minoriteten i Rumänien. Såväl Annemaries som Theodors familj har utvandrat till Tyskland (en av Theodors bröder är dock kvar i Rumänien). Annemarie och Theodor har fyra barn: Peter Philipp, Rolf Michael, Jonathan Sebastian och Agathe Korona. De två förstnämnda studerar i Tyskland, Jonathan Sebastian studerar vid den tyska skolan i Cluj (dock är endast en mindre del av eleverna siebenbürgen-sachsare) och Agathe Korona vid den tyska skolan i Sighişoara. Peter Philipps tyska flickvän lade märke till att jag hade min Wolfgang Borchert-tröja på mig och undrade hur det kom sig. Hon berättade att hon är mycket förtjust i denne tyske författare. Theodor Halmen är kantor i Bergkirche, den ”tyska” kyrkan i staden. Efter kvällsmaten gick vi upp dit. Theodor hade en speciell ficklampa vars stråle nådde mycket långt. Med den pekade han på de olika torn som utgör delar av fästningsverket runt staden. Tornen är uppkallade efter olika skrån. Theodor visade oss runt i kyrkan. Sedan satte han sig vid orgeln och spelade, bland annat ”O, Haupt voll Blut und Wunden” av J S Bach. Tyskarna sjöng också en sång. 

”Ljusets hus” i Albeşti – vårt tredje mål 

Efter besöket i kyrkan var det dags att åka till Albeşti (tyska: Weisskirch bei Schässburg) och till Ljusets hus där vi skulle övernatta. Jag åkte med Theodor Halmen. Han berättade lite om Ljusets hus (Casa lumii/Haus des Lichts). Han påpekade att den ortodoxa religionen aldrig har lyckats avskaffa fattigdomen. Han menade att gränsen mellan ortodoxa och icke-ortodoxa länder är en fattigdomsgräns, där de förra är fattigare än de senare. 

Vi kom fram till Casa Lumii som är ett bastant trevåningshus och drivs av Stiftelsen för den kristna familjen. Tidigare fungerade det som spannmålsmagasin och senare som prästbostad för den tyska församlingen som också hade sin församlingssal i huset. Vi tog oss en titt på lokalerna. Här finns åtta sovrum (vart och ett avsett för två barn) där det är meningen att handikappade barn ska kunna bo. För tillfället finns dock inte pengar för detta och verksamheten är begränsad till dagverksamhet för handikappade barn. Förutom sovrum finns ett samlingsrum, ett modernt kök samt duschrum. År 2005 lades ett nytt tak. Eftersom man inte hade takpannor i samma färg, lade man de olikfärgade pannorna så att de bildar ett vackert mönster. I Sibiu har tre flickor utbildats till skötare. Ljusets hus liksom stiftelsens övriga arbete finansieras med hjälp av donationer. Idén bakom huset är att på detta sätt ta hand om handikappade barn, eftersom det inte är lätt att hitta familjehem för dem (det är stiftelsens andra uppgift). 

Dagverksamheten är utformad som en skola anpassad för barnen. Friedemann Nemitz från RI hade tidigare skaffat dörrar till huset och åkt ner tillsammans med Johannes Soeder för att sätta dem på plats. Under vårt besök fanns en tysk (ej siebenbürgen-sachsare!) hantverkare i huset. Han höll på att göra i ordning lokaler på bottenplan. Han hade levt i Rumänien i flera år. Han hade tidigare bott i en annan sachsisk by i Siebenbürgen. Han saknade dock Tyskland och berättade hur han slets mellan de båda länderna. Att han hade familj gjorde inte saken lättare. 

Annemarie Halmen berättade att Ljusets hus i år för första gången fått stöd från den rumänska staten (1 500 euro för hela året). Stödet är dock beräknat efter det antal barn som man tar hand om i dagverksamheten, för närvarande sex stycken. Staten tar inte hänsyn till att man skulle kunna ta hand om 25 barn om man bara hade pengar att avsätta till löner för anställda. Jag sov gott på en madrass i ett av rummen. 

Följande morgon, efter frukosten, träffade jag en man som heter Schuster och är rumänsk ungrare. Hans dotter är en av dem som tar hand om barnen i dagverksamheten. Några barn träffade vi dock inte. 

Mot Lunca Bradului – vårt fjärde mål 

Vi satte oss åter i bussen för att ta oss till familjelägret i Lunca Bradului. Färden gick norrut, via Tîrgu Mureş och Reghin. Efter ett tag såg vi några romer stå vid vägkanten och sälja kopparkittlar och liknande. De såg rätt exotiska ut och hade stora mustascher. Vi stannade till och fotograferade dem mot betalning. Deras sociala situation verkade vara långt bättre än den som andra romer lever i, till exempel barnen som stod och tittade på oss när vi parkerade vid kyrkborgen i Biertan. Jag vet inget om det liv som dessa kittelförsäljare lever men de verkade inte vara ”förlorade” som fallet ofta är med romerna som bor i slum – många av dem är sysslolösa och har förlorat sina rötter och sin identitet. Senare på vår väg såg jag en romsk man och kvinna komma gående på trottoaren. Mannen gick först, i en bredbrättad hatt, och efter honom kvinnan. Båda bar traditionella, färggranna kläder. 

Familjelägret i Lunca Bradului 

Vi kom fram till Lunca Bradului, närmare bestämt till den gård eller fritidscenter där familjelägret i stiftelsens regi skulle hållas. Vi var omgivna av berg och granskog. En flod brusade utanför den stuga där vi från RI skulle bo. I lägret deltog närmare 120 personer. Deltagarna var de rumänska familjer som i samarbete med Stiftelsen för den kristna familjen tagit emot ett eller flera barnhemsbarn. Lägret betalades av stiftelsen, som också stöder varje familj varje månad med en summa pengar. För många familjer var detta den första semestern de haft på länge, kanske någonsin. 

Stiftelsen för den kristna familjen bildades av tre siebenbürgen-sachsiska familjer på 90-talet: Halmen, Roth och Türk-König. Martin Türk-König arbetar som pastor och är tillsammans med hustrun Helmi engagerad i olika former av hjälparbete, bland annat i olika roma-projekt. Helmi berättade att den sortens stora barnhem som fanns under Ceauşescu-tiden inte längre finns. En form av barnhem är de som är inrymda i lägenheter och där personal ständigt finns på plats, ett slags gruppboende alltså. Kravet på att familjerna som tar emot barnhemsbarn är kristna motiverar man sålunda: det ger störst chanser för att familjerna fullföljer sitt åtagande ända fram till dess att barnet blir myndigt. Jag fick veta att det inte är ovanligt att mödrar lämnar sina nyfödda barn på sjukhus eller liknande ställen så att staten får ta hand om dem, ofta handlar det om romska mödrar. Bland barnen som var med på lägret och som alltså fått ett nytt hem i en rumänsk familj genom stiftelsens försorg fanns sådana vars mödrar var prostituerade. 

Platsen för lägret var mycket väl vald. Här fanns möjlighet att vara aktiv. Inom området fanns många möjligheter att ägna sig åt klättring eller åka linbana. De vuxna fick ta del av olika föredrag och barnen kunde ägna sig åt olika aktiviteter som ”söndagsskola”, sport (volleyboll, bordtennis), pedagogiskt pyssel och teckning. 

Stapplande samtal på rumänska 

Eftersom jag kan lite rumänska passade jag på att prata med några av dem som deltog i lägret. En familj hette Faccio. Pappan hette Roberto, vill jag minnas. Han var där med två egna tonårspojkar och två barnhemsbarn som han och hans hustru tagit emot. Mamman var inte med eftersom hon arbetade. Pappa Faccio berättade för mig att hans italienskklingande namn härrör från en italiensk släkting som på 1890-talet kom till Bukarest för att arbeta inom oljeindustrin. En annan man jag pratade med berättade att han arbetat i många europeiska länder: Spanien, Italien, Tyskland – ett vanligt rumänskt öde. 

En 800 år gammal kultur tynar bort 

Jag frågade Annemarie Halmen hur det kändes att den sachsiska gruppen blir allt mindre, att så stora skaror har valt att utvandra till Tyskland. Hon menade att det är sorgligt att tillhöra den generation som måste se hur en epok – mer än 800 år lång – av intensivt och varierat sachsiskt liv går mot sitt slut. Under mer än 800 år har sachsarna bevarat sitt språk. Man har hållit sig på sin kant i så måtto att blandäktenskap varit ovanliga – man har gift sig inom den egna etniska gruppen. Den sachsiska gruppen i Rumänien är ganska ålderstigen. Annemarie påpekade dock att man inte ska sörja alltför mycket – sådant här har hänt förr i historien. Någon av tyskarna i Stiftelsen för den kristna familjen sade att en viktig följd av 1989 års revolution var att den sachsiska gruppen kunde öppna sig mer mot det rumänska majoritetssamhället, börja samarbeta med rumäner – det var en befrielse. Under diktaturen – då den sachsiska gruppen också var mycket större än nu – levde man i större utsträckning skild från rumänerna. 

Theodor Halmen påpekade att den sachsiska församlingen i Bergkirche är mycket konservativ och håller styvt på traditionerna. Men möjligheten att leva över de etniska gränserna finns i alla fall för dem som vill. Stiftelsen för den kristna familjen är ett uttryck för denna vilja att leva sitt liv över de etniska gränserna. Samtidigt är det nog så att den innersta kärnan av trygghet upplever man inom den egna gruppen, eller i kontakten med Tyskland och alla släktingar som finns där. Theodor Halmen utropade en gång: ”Vi älskar Tyskland, ni tyskar i Tyskland kan inte uttrycka er så på grund av kriget, men vi sachsare kan det!” Familjen Halmen besöker ganska ofta Tyskland, och jag tror att det också gäller de andra två familjerna som grundade stiftelsen. 

Rumänska, ungerska och tyska 

Bland familjerna som deltog i lägret, och som alltså har tagit emot ett eller flera barnhemsbarn, tror jag inte att det fanns någon sachsisk familj. Det språk som talades allra mest på lägerområdet var alltså rumänska (och i viss mån ungerska). Familjerna Halmen, Türk-König och Roth talade tyska med varandra och med gästerna från RI och rumänska med alla andra. De tre sachsiska familjerna talar förstås flytande rumänska, vilket också gäller övriga sachsare i Rumänien. Annemarie berättade om en bilfärd genom en trakt där byarna var helt ungerska. När hon frågade om vägen på rumänska ignorerades hon av den etniske ungraren. När hon försökte säga några ord på ungerska, blev hon mer välvilligt bemött. 

Mot Mecklenburg-Vorpommern 

Tidig onsdagseftermiddag tog vi farväl av lägret. Annemarie och Theodor Halmen var nere vid vår buss när den var färdigpackad. Då stämde de och mecklenburgarna upp i en sång, om att mötas och skiljas. Vi färdades västerut: via Reghin, Cluj och Oradea nådde vi den ungerska gränsen. När vi passerade Bratislava såg vi den upplysta Devinborgen. Efter att ha kört igenom ett mulet Prag på torsdagsmorgonen, stannade vi och åt frukost. På eftermiddagen var vi tillbaka hos Michael Markwardt i Zarnewanz. Hans hustru bjöd på kaffe, och även Johannes hustru, Gisela, kom dit. Därefter var det dags att köra hem Ingrid, hon bor i Süderholz där hon också har sin firma i medicinteknikbranschen. 

Dagen efter, på fredagen, bjöds jag på lunch hos Johannes och Gisela Soeder i det gamla huset i Süderholz. En son, som studerar afrikanistik, och hans flickvän var också där. Därefter körde Johannes mig till Mukran och färjan. På vägen hann vi hälsa på Michael på sjukhuset i Grimmen. Senare i september, efter det att vi kommit hem, rullade årets hjälpsändning till Rumänien. Den innehöll mer än 500 klädpaket, 40 cyklar, 17 rullstolar, 16 rullatorer, barnvagnar med mera. 

Hemresa med förhinder 

När jag gick ombord på den tidiga kvällsfärjan i Mukran med destination Trelleborg anade jag föga vilka strapatser som väntade. Någonstans mitt emellan Rügen och Trelleborg slog det mig: min nyckelknippa med lägenhets- och bilnycklar hängde kvar i nyckelskåpet hemma hos Friedemann. Jag gick till informationsdisken på färjan och köpte biljett för omedelbar återresa. När färjan lade till i Trelleborg, stannade jag kvar ombord. Färjan lade ut på nytt och jag somnade. Jag vaknade av en högtalarröst som meddelade att vi ankommit Mukran. Det var mitt i natten. Under den sista dagen i Tyskland hade jag varit lite illamående, magen var i olag, och nu märkte jag att en olycka skett medan jag sov. Jag skyndade till toaletten för att snygga till mig. Jag lämnade färjan och frågade några personer som var i färd med att sätta sig i sina bilar om jag kunde få skjuts till järnvägsstationen i Sassnitz. Någon hade inte plats, en annan sade helt enkelt nej. Återstod bara att vandra till Sassnitz (knappt fem kilometer fågelvägen), med ryggsäck och en eller två plastkassar i handen. Förbi av trötthet kom jag så småningom fram till järnvägsstationen. Till min glädje upptäckte jag att det fanns ett tåg som stannade i Rakow – därifrån var det fem kilometer (fågelvägen) till Nielitz, den by där Friedemann med familj bor. Väl framme i Rakow – mycket tidigt på morgonen – undrade jag i vilken riktning jag skulle gå. Som tur var fanns det en informationstavla med karta över omgivningarna, och efter en del huvudbry räknade jag ut hur jag skulle gå för att komma till Nielitz. De smala, raka vägarna – ofta kantade av träd – verkade inte vilja föra mig närmare målet. Utsikten över det platta mecklenburgska landskapet var hänförande. 

En mindre lastbil, som senare skulle visa sig vara en ambulerande brödbutik, körde om mig. På den kunde jag läsa en sådan där förnumstig, gammalmodigt präktig reklamslogan som tyskarna är så bra på: ”Brot essen ist keine Kunst, Brot backen aber schon!” (Att äta bröd är ingen konst, men att baka bröd är det!) Och vem har inte sett den käcka texten baktill på en tysk turistbuss i stil med: ”Walters Bussreisen – damit die Reise schön wird!” (Walters bussresor – för att resan ska bli bra!). Väl framme hos Friedemann kunde jag sova några timmar innan han körde mig till Mukran för en ny tur över Östersjön. Denna gång hade jag nycklarna med mig. Vi kom fram till färjeläget i sista minuten och tog hastigt farväl av varandra. Varm och glad inombords skyndade jag mig ombord på färjan. Snart var jag försjunken i djup sömn.