FLER FOTON EFTER ARTIKELN!

Kanske i Herăstrău-parken.

Resan får nog betecknas som ett ”stolleprov”, men det är en resa jag aldrig glömmer. Och en hel del viktiga saker lärde jag mig tack vare den. Jag var väl medveten om de svåra förhållanden som rådde i Rumänien men ändå lockades jag av att åka dit. Jag bokade en flygbiljett med det rumänska flygbolaget TAROM Köpenhamn – Bukarest tur och retur. Jag skulle stanna borta i två veckor. Den andra veckan skulle jag i staden Sibiu sammanstråla med bekanta från Östtyskland, bröderna Friedemann och Christoph Nemitz från Stralsund, men det blev inte så. 

Jag tror att det var den 27 december som planet lyfte från Köpenhamn. Destination Cypern med mellanlandning i Östberlin och Bukarest. Jag minns bussfärden från flygplatsen i Bukarest in till centrum. Det var mörkt och jag lyssnade på musik i min freestyle – jag tror att en av låtarna vid detta tillfälle var ”Brothers in arms” (texten passade fint: ”There are so many different worlds, so many different songs…”). Första övernattningen hade jag bokat i Sverige. Jag bodde på det anrika hotellet Athenée Palace (1) i stadens centrum. Jag beställde upp en kopp kaffe på rummet men det smakade inte som riktigt kaffe.

Ett vintrigt och snöprytt Bukarest låg för mina fötter. Nu gällde det att hitta logi för resten av min vistelse i den rumänska huvudstaden. Det var inte lätt. Det slutade med att jag fick ta in på hotell Intercontinental. På ett ställe där jag frågade efter logi sade man: ”Vi har rum men de är inte uppvärmda.” Mitt intryck var att det vid den här tiden saknades hotell i mellanprisklassen. På Intercontinental var det kallt. Jag började längta hem. Vad gör jag här, tänkte jag. Mycket dyster till sinnes låg jag på sängen och lyssnade på T-bone Burnetts skiva ”T-bone Burnett” i min freestyle. 

Rumänien vid den här tiden var ett skriande bristsamhälle – ej jämförbart med länder som DDR, Tjeckoslovakien eller Ungern – och det gjorde mig deprimerad. Jag tyckte inte att jag fick ordentlig och god mat någonstans. Jag hade med mig pulverkaffe och vid frukosten beställde jag bara in tevatten. Kaffe fanns nog men det smakade inte gott. Jag minns ett besök på en restaurang. Omkring mig satt människor med ytterkläderna på. 

Någonstans i staden kom jag i kontakt med en kille i ungefär min ålder. Han var byggnadsarbetare och vi började prata med varandra. Han pratade lite franska och det gjorde också jag. När jag sedan kom hem fick jag brev från honom. Jag svarade på det och sedan fortsatte kontakten ett tag. Killen hette Sandu Daniel. 

Vid den här tiden rökte jag. Jag köpte cigaretter av märket Carpaţi. Jag hade också tagit med mig cigarettlimpor av märket Kent. De var avsedda som gåva till rumänientyskarna (Siebenbürger Sachsen). Mina vänner i Stralsund hade rått mig att göra det. Just det märket fungerade i det närmaste som inofficiell valuta.

Överallt i staden fanns banderoller med hyllningsord till partiet, Rumänien och Ceauşescu samt porträtt av den sistnämnde, även kallad Conducătorul (Ledaren). Slagord som: ”Ceauşescu - Româniă - Pace” (C. - Rumänien - Fred) eller ”Stima noastră şi mîndria Ceauşescu - Româniă” (Vår respekt och stolthet C.- Rumänien). En dag när jag gick på gatan kom en kille fram till mig och frågade om jag ville växla pengar. Det ville jag. Vi gick lite avsides. Vi kom överens om kursen, jag sträckte fram min västeuropeiska valuta och fick en bunt sedlar. När jag tittade närmare på den var det bara ”omslaget” som utgjordes av sedlar, resten var vanligt papper. 

Jag minns en man i rock, han såg ut som en tjänsteman. Jag träffade honom på en snöig trottoar, kanske hade jag bett om någon upplysning, kanske var det han som tog kontakt med mig. Han var mycket sorgsen och allvarlig när han sa: ”Life in Romania is very difficult.”

Möjligen var det i Herăstrău-parken som jag mötte dem - pojken och flickan med var sitt lamm hängande i en tygpåse på magen. Jag frågade om jag fick ta en bild. Hoppas att jag hade vett att ge dem något för det.

Efter några dagar begav jag mig till Sibiu där jag efter nyårshelgen skulle träffa mina tyska vänner. Jag gick till järnvägsstationen och bokade en biljett. Jag minns de långa köerna framför kassorna. Det var inte alldeles lätt att förklara vad jag ville ha. Men till slut fick jag en biljett och platsreservation. Tåget skulle avgå på kvällen och jag skulle ankomma till Sibiu mycket tidigt på morgonen. Jag väntade på stationen i Bukarest. I min freestyle lyssnade jag på Neil Youngs Harvest (tror jag) och möjligen också Bruce Cockburns Salt, sun and time. En del av tiden tillbringade jag på någon servering, där det var rätt rörigt och mycket folk. När det var dags att gå på tåget var det många som skulle med. Tåget blev överfullt och det var svårt för mig att hitta min plats. Jag avstod från att försöka och blev stående i gången. I min närhet hade jag några unga rumänska värnpliktiga. Rätt som det var kräktes en av dem. Jag minns också ett samtal med en ung rumänska. Hon förklarade för mig att tillståndet i Rumänien var uselt, fruktansvärt.

Till slut nådde vi Sibiu. När jag steg av tåget kom en man emot mig och frågade om jag sökte logi. Jag svarade ja och så körde han mig till hotell Continental, där jag fick ett trivsamt rum. Jag minns att jag hade boken Julys folk av Nadine Gordimer (en present från min faster vid något tillfälle) med mig i bagaget och att jag packade upp den, men om jag läste i den vet jag inte. (långt senare, under en resa i Litauen 2014, blev den till slut läst). Jag satt någonstans i staden och läste en tjeckisk deckare: Václav Erbens Eftermiddag med ensam flicka. Jag kände mig ensam och dyster till sinnes och läsningen lättade upp min tillvaro.

Utanför mitt fönster fanns en parkeringsplats och lite längre bort ett köpcenter under marknivå. Vid ett tillfälle när jag befann mig på hotellet hörde jag livlig och högljudd musik från gatan. Det var en grupp barn, förmodligen romska, som gav ett slags konsert. Jag vill minnas att de motades bort av hotellpersonalen.

Nyårsafton tillbringade jag på hotellet. Matsalen var pyntad, bland annat kunde man på väggen läsa La mulţi ani – Gott nytt år. Jag tog ett foto och på det syns uppklädda människor sittandes vid bord med vita dukar. På bilden syns också fruktskålar. Jag undrar vilka människorna var som firade nyår där. Nomenklaturan? Endast den? Nyårsfirandet där stod i bjärt kontrast till det jag hittills sett av det rumänska bristsamhället. Jag minns inte om maten på festen var överdådig och riklig, men jag skulle tro att det var fråga om en traktering som flertalet rumäner aldrig kom i närheten av. Jag vill minnas att jag kom i samspråk med ett schweiziskt par. I Sveriges television såg jag en gång en dokumentär om Ceauşescus Rumänien. Någon hade smygfilmat i en livsmedelsaffär och sedan smugglat ut filmen. Man fick se köttdiskar som gapade tomma och människor som stod i kö framför livsmedelsaffärerna. Kanske var det i samma program som man visade en intervju med den modiga dissidenten och franskläraren Doina Cornea. Man visade också pyttesmå brev, meddelanden om tillståndet i landet som smugglats ut till väst i små dockor. Två saker rådde det inte brist på: ölhallar där folk kunde berusa sig samt hyllningsböcker till Ceauşescu i bokhandlarna.

Före tolvslaget gick jag upp på mitt rum och satte på teven. Där fick jag se och höra Ceauşescu, garanten för att det inte skulle bli ett la mulţi ani för rumänerna, hålla tal. En knarrig och sur röst stötte fram ord som ”socialista” och ”Româniă”.

På nyårsdagen var jag på besök hos en tysk pastor och dennes familj. Adressen hade jag fått av mina tyska vänner. Jag satt i deras vardagsrum och tittade på en utsändning av nyårskonserten från Wien. Bildkvalitén lämnade en del övrigt att önska. Jag åt middag tillsammans med familjen. Jag var också tillsammans med några ungdomar, kanske vänner till barnen i pastorsfamiljen. De besökte någon som höll sig hemma på grund av sjukdom, och jag följde med. Underligt nog kommer jag inte ihåg så mycket av detta.

Jag ville bara hem. Snart skulle mina tyska vänner komma till staden, men jag förmådde inte att stanna. Jag gick till ett postkontor och beställde ett samtal till TAROM i Bukarest. Jag lyckades boka om min biljett och åka hem en vecka tidigare. Jag köpte också en flygbiljett med inrikesflyget till Bukarest. Biljetten såg ut som en spårvagnsbiljett. Jag tog mig ut till flygplatsen och klev ombord på flyget. Där uppe i luften beställde jag whiskey.

När vi landade i Bukarest hade mörkret fallit på. Jag kom till inrikesterminalen och var tvungen att ta mig till utrikesterminalen. Jag gick på en väg i mörkret. Kanske hela vägen eller så åkte jag kanske buss en sträcka. Jag hade rätt mycket tid till förfogande innan mitt plan till Copenhaga skulle avgå. Jag satte mig på ett kafé, beställde in tevatten och tog upp min kaffeburk. Efter ett tag kom en av kvinnorna i personalen fram till mig med en egen kopp och bad om lite pulver.

Jag var mycket lycklig över att komma hem. Mina vänner från Stralsund en aning förbryllade över mitt beteende – ingen Per Nilsson som väntade på dem.

Jag hade mycket att berätta. Bristen på det mesta var naturligtvis ett återkommande inslag i mina skildringar. Några stärkande, avslappnande och trivsamma kafébesök gjorde jag aldrig. Därför blev uppgiften i Fodors guide Europe 1985 en aning komisk: ”Romanians are cream cake addicts and you will find a mouthwatering selection in establishments bearing the name cofetaria (...).”

Trots dessa erfarenheter har jag återvänt till Rumänien tre gånger. Här finns underbar natur och numera mycket god mat. Musiken inte att förglömma – den rumänska folkmusiken kan vara både svindlande vacker och härligt sprittande. En skiva som jag spelar ofta är ”Jocuri Populare Româneşti”. Och språket är vackert, mjukt – ett romanskt språk med en stor mängd slaviska lånord, till exempel heter ”källare” likadant på polska och rumänska: piwnica respektive pivniţă. Vilken fin blandning!

Kanske Herăstrău-parken. 

Bukarest i vinterskrud.

Tyvärr är det inte jultomten som skymtar på husväggen ovanför granarna utan Ceauşescu. Ovanför porträttet hänger en röd banderoll med slagord.

På den röda banderollen står: ”Ceauşescu – Româniă – Pace (Ceauşescu – Rumänien – Fred). På väggen hänger också ett porträtt av mannen som hyllas på banderollen.

I Sibiu.

På den röda banderollen står: ”Stima noastră şi mîndria Ceauşescu – Româniă” (Vår respekt och stolthet Ceauşescu – Rumänien).