Polsk betraktelse I

Olärd läxa

I Lublin i sydöstra Polen fanns det efter Auschwitz största nazistiska utrotningslägret, Majdanek. I de baracker som finns kvar och i dag är museum förmedlar fångarnas efterlämnade kläder och skor sitt stumma budskap.

Trots att inte bara judar utan även en stor andel polacker mördades här har en del polacker inte lärt något av Majdanek. Det blir jag varse på ett annat ställe i staden, strax invid den av nazisterna raserade judiska begravningsplatsen.

Där finns en busshållsplats och ett vanskött torg. Tydligen har här tills helt nyligen stått ett befrielsemonument av känt sovjetiskt snitt; om det skvallrar några kvarblivande betongsocklar. Det är en skräpig, steril och otrivsam plats, men stadsstyret i Lublin har i alla fall haft den goda smaken att döpa torget till ”Plac Izaaka Singera”. Det är en vacker och logisk gest, då flera av Singers centrala verk utspelar sig i detta judiska hjärtland, före förintelsen så dominerat av judisk kultur. Singer tillbringade sin barndoms somrar i Bilogoraj några mil söder om Lublin, där hans morfar var rabbin.

Någon har dock uttryckt sitt missnöje med Singer. Jag tror inte att förövaren har gjort det för att han är missnöjd med Singers litterära produktion. Snarare är antagonin mot nobelpristagaren ett uttryck för råa och primitiva instinkter.

Arg och besviken konstaterar jag att denna någon med svart sprutfärg sprayat över Singers namn.

ULF IRHEDEN
(augusti 1992)

”Kveitl” på Remuh-begravningsplatsen, Kraków, augusti 1992. Foto: Ulf Irheden.

Polsk betraktelse II

Kväll i Kraśnik

I småstäderna i sydöstra Polen utgjorde judarna fram till förintelsen en dominerande befolkningsgrupp. Ofta utgjorde judarna 50 – 60 procent av befolkningen, några småstäder var i det närmaste exklusivt judiska.

Reser man i området i dag får man söka noggrant efter de fragment som finns kvar av den judiska kulturen. Det mesta skövlades och brändes av nazisterna, till slut också judarna själva.

I sin iver att utplåna varje spår av judiskt liv värjde nazisterna inte heller för att skända begravningsplatserna. Åtskilliga är de städer och byar där den gamla judiska begravningsplatsen enbart är en öde grässlätt. I bästa fall står några i nåder kvarlämnade – eller av skändarna bortglömda – gravstenar kvar i ett hörn.

På sina håll har man samlat ihop de gravstenar man kunnat hitta och delvis kunnat rekonstruera de kulturhistoriskt intressanta gravplatserna.

I Kraśnik, en mindre stad söder om Lublin, har man inte brytt sig om detta. Stadens judar deporterades 1942, deras synagoga i sten plundrades (men står faktiskt kvar) och deras begravningsplats förstördes. De stenfragment som lämnades kvar och inte användes som vägbeläggning av tyskarna kom till nytta på annat vis. Bönderna i området lär ha använt dem vid anläggandet av husgrunder och liknande.

En varm sommarkväll letar jag mig fram till den gamla begravningsplatsen. Den ligger uppe på en kulle, dit en delvis stensatt stig leder. Nästan framme böjer jag mig i hettan ned för att torka svetten ur pannan. Då upptäcker jag vad man stensatt stigen med. Den hebreiska texten är fullt läsbar.

ULF IRHEDEN
(augusti 1992)