Cluj.

FLER FOTON FRÅN RESAN EFTER ARTIKELN!

”När kommer du och hälsar på?” har Elena ofta frågat. Den här gången blev jag inte svaret skyldigt: ”Den andra maj 2014 klockan 14.37.” Elena och jag träffades första gången på Rumänska årskonferensen på Marstrand (2006), arrangerad av de romanska institutionerna (avdelningarna för rumänska) vid universiteten i Lund och Köpenhamn. Därefter har Elena vid ett flertal tillfällen besökt Sverige. Det har skett inom ramen för ett utbyte mellan de svenska och rumänska akademierna. Semantiken är hennes område. Resväg: flyg Köpenhamn - Belgrad samt Belgrad - Budapest tur och retur. Tåg Budapest - Cluj tur och retur.  

 

Vårnatt i Den vita staden

Air Serbias flyg avgick från Köpenhamn på valborgsmässoaftons kväll. Flyget till Budapest skulle inte avgå förrän på morgonen, så jag fick några nattliga timmar i Belgrad. Från flygplatsen tog jag en taxi till centrum. Jag avtalade med chauffören att vi skulle ses på samma plats vid en viss tid för färden tillbaka till flygplatsen.

Belgrad. Senast jag var här var 2012. Några stenkast längre bort låg gågatan Knez Mihailova. Jag fick idén att besöka de bohemiska Skadarlija-kvarteren som jag hört talas om. Utanför restaurangen Tri Šeširi (Tre hattar) hörde jag ljuvliga toner och gick in. Efter att jag fått veta att lokalen tyvärr var abonnerad men att jag kunde sitta utomhus, dök en kvinna upp; kyparen undrade om jag ville köpa henne. Inte särskilt väl till mods slog jag mig ner vid ett bord utanför restaurangen och drack en Nikšičko (montenegrinskt öl).

Jag gick vidare. Uppifrån en svalgång hördes röster. Ett vattenhål? Väl uppe möttes jag av en grupp unga människor. Genom en öppen dörr trängde ljudet av röster - en pub. Några i sällskapet bröt upp och kvar blev två killar. Den ene hette Miloš, vill jag minnas. Jag gick in för att beställa öl åt dem, men timman var alltför sen: ingen mer servering!

En av killarna hade en flaska med sig och jag fick smaka på innehållet, fruktbrännvin. De båda förklarade, inte utan stolthet, att de själva producerat innehållet och att flaskan var gammal. Så fick jag höra: inbördeskriget i Jugoslavien berodde på att de andra delrepublikerna inte ville vara med i Jugoslavien längre och att Serbien motsatte sig det. Ja, det är ju själva kärnan, tänkte jag. Dock undvek jag politiken, det blir så lätt laddat.

Vi lämnade svalgången och strax skildes våra vägar. När jag åter blivit ensam gick jag in på en nattöppen ćevapčići-servering. Några gäster satt kring borden, en ensam, dyster romsk man längst in i ett hörn, några män som pratade rätt högljutt och så en ensam kvinna vid ett bord nära dörren. Ljuden från teven – den serverade plastig underhållning och reklam – blandades med fräsandet från stekpannor och allsköns slammer bakom disken. Jag beställde något att äta, kanske en pljeskavica eller en ćevapčići, av kvinnan bakom disken. Hon såg sliten ut, spänd. En av männen flörtade med henne varpå hon vände sig till mig och förklarade på engelska att jag inte skulle tro honom, hon hade inget förhållande med honom.

Jag hade lagt min kamera på disken, och plötsligt märkte jag att den var borta. Jag såg mig omkring i rummet för att se om någon av gästerna hade norpat den. Jo, kvinnan nära dörren kramade den i sina händer. Jag försökte ta den från henne men hon ville inte släppa den. Om jag inte hade lagt märke till det förr så gjorde jag det nu: kvinnan var inte vid sina sinnens fulla bruk. Hon pratade förvirrat. Jag lyckades slita åt mig kameran och sedan kördes kvinnan ut av de andra gästerna. Jag tyckte lite synd om henne. Senare märkte jag att något saknades på linsen, ett glas. Tror jag. Men det gjorde inte så mycket, jag var glad att jag inte förlorat kameran; den gick fortfarande att använda och hursomhelst var den mycket enkel och rätt gammal.

Två unga killar kom in. Jag pratade lite med dem. Kvinnan bakom disken varnade mig: de är tjuvar.

Jag stannade till vid ett bokhandelsfönster och hajade till när jag fick syn på en stor bild av Gavrilo Princip. Hur man än vrider och vänder på det, så var han en terrorist. En bok av den tjeckiska journalisten Milena Jesenská fanns också där, hon som pliktade med livet för sitt motstånd mot nazisterna. Om någon förtjänade en stor bild i fönstret så var det naturligtvis hon.

Taxichauffören var redan på plats när jag kom. Dimman låg tät. ”Mgla” - det heter mlha på tjeckiska - försökte jag. ”Magla”, rättade han mig.

 

I Budapest

Klockan nio landade jag i Budapest. Vesselényi utca, där mitt vandrarhem var beläget, ligger i Erzsébetváros (Elisabetstaden), i de gamla judiska kvarteren. Här finns flera synagogor, men få judar. Låt oss ta tillfället i akt och rekapitulera vad som hände. Från november 1940 var Ungern allierat med Tyskland. Fram till våren 1944 var judarna i Ungern förskonade från deportationer, de tvingades dock leva under diskriminerande lagar. Tyskarna var missnöjda med ungrarnas bristande vilja ”att lösa den judiska frågan”. I mars 1944 besattes Budapest av tyska trupper, en tyskvänlig regering installerades. Deportationerna av judarna i landet inleddes. Över 400 000 judar sändes med tåg från Ungern till Auschwitz (många av dem hade flytt till Ungern från andra länder) innan de ungerska myndigheterna i juli avbröt deportationerna. Med undantag för Budapest fanns det vid det laget knappt några judar kvar i landet. Efter det att Horthy, Ungerns auktoritäre ledare under mellankrigstiden, abdikerat i oktober 1944 och de fascistiska pilkorsarna på tyskarnas initiativ tagit makten intensifierades deportationerna och mördandet i Budapest. Hösten 1944 upprättades ett getto i staden, och synagogan på Dohány utca gjordes till huvudingång. Mördandet pågick till januari 1945 då Röda armén intog staden.

 

Mot Cluj (Kolozsvár)!

Nästa morgon avgick tåget mot Cluj klockan 6.40. Väl framme mötte Elena mig på stationen. Vi begav oss hem till henne. Jag fick ett eget rum och gjorde mig hemmastadd. Förmodligen bjöds jag på ett eller annat litet glas ṭsuică, hemmagjort som vanligt, dock inte av Elena själv. Vare sig vi åt hemma hos Elena (sarmale - kåldolmar med både färska och syrade kålblad - härliga sallader med mera) eller ute på stan (mititei, den rumänska motsvarigheten till ćevapčići) så mådde jag som en prins i en bagarbod.

Cluj, eller Kolozsvár som staden heter på ungerska, är starkt präglad av sin långa ungerska historia; fram till 1920 var staden belägen i Ungern. Även siebenbürgen-sachsarna har lämnat vissa avtryck. Det är dock tydligt att staden tidigt (1400-talet) förlorade sin betydelse som sachsiskt centrum. 

Elena är inte särskilt kyrklig av sig men hon följde med när jag drog från det ena centraleuropeiska eller östeuropeiska samfundet till det andra. Vi hann med en del:

Evangelisk-lutherska kyrkan (huvudsakligen för ungersktalande men även slovakisk- och tyskspråkiga). På dess innergård finns en byst av Sissi, kejsar Frans Josefs hustru. Ungrarna gillade inte den österrikiska överhögheten, men Sissi slöt de till sitt hjärta. Söndagen den fjärde maj, medan vårregnet strilade utanför, var vi här på gudstjänst. Predikan var lika outgrundlig för oss båda - den kvinnliga prästen predikade på ungerska.

Evangeliska kyrkan A.B. i Rumänien är inte något aktiebolag. A. B. står för ”Augsburger Bekenntnis” (augsburgska bekännelsen). Kyrkan samlar tysktalande.

Den ortodoxa katedralen. 

Helige Mikaels kyrka (katolsk; byggd på 1300- och 1400-talen) utgör det mest storslagna gotiska byggnadsverket i Rumänien. Framför kyrkan står en ryttarstay över den ungerske kungen Mattias Corvinus; han föddes i staden. 

Den unitariska kyrkan. Ska ej förväxlas med de unierade eller östliga katolska kyrkorna som förenar ortodox liturgi med erkännandet av påven som överhuvud. Den transsylvanska unitariska kyrkan har sina rötter i reformationen.

Kalvinska reformerta kyrkan.

Piaristkyrkan.

Centrala kyrkogården (Cimitirul Hajongard) är en av de vackraste jag sett och lämpar sig för promenader. Dess tyska namn är mycket prosaiskt: Hasengarten (Hararnas trädgård). (Tack till Robin Gullbrandsson för tipset!) Ännu ett promenadtips: trivsamma gågator, kantade av låga hus, finns i närheten av Piaristkyrkan, intill universitetet.

Ytterligare två sevärdheter ska nämnas: Babeş-Bolyai-universitetet och Bánffy-palatset, vilket numera rymmer ett konstmuseum.

Två tyska institutioner hann vi med: det tyska kulturcentrat samt ”Mötesplatsen Hermann Oberth”, vilken är träffpunkt för stadens sachsare. Oberth var fysiker och pionjär inom raketteknologin. Han föddes i Sibiu 1894.

Något sliten och rörig är den allt - denna den fjärde största staden i Rumänien. Någon riktig förvandling sedan kommunisttiden verkar den inte ha genomgått, även om restaureringsarbeten säkert har utförts. Direkt vacker är den väl inte - men rik och varierad. Utan tvekan värd ett besök.

Elenas lilla kök, beläget högt upp i ett hyreshus inte så långt från centrum, fylldes av morgonsålens strålar. Det var dags att anträda resan tillbaka till Budapest.

 

Tillbaka i Budapest

På programmet stod Café New York och Rudas-badet.

Under min morgonpromenad till Keleti pu några dagar tidigare hade jag lagt märke till den höga tornspiran. New York Palace heter byggnaden - New York Café den legendariska institutionen. Det är beundrat av många men jag blev inte så intagen. Jag beställde en kaffe, drack den snabbt, och var ute på gatan igen. ”Café New York” är också en berömd dikt av Kosztolányi (mer om honom snart). 

Till fots ner till Rudas-badet som ligger vid Donaus strand på Buda-sidan. En bekant hade talat sig varm för detta delvis ångande tempel. En tidig morgon hade han lämnat barn och blomma och begett sig till Rudas. Njutningsfullt hade han stigit ner i den stora bassängen. Ovanför sig hade han inget tak utan ett himlavalv i form av en kupol; i dess mitt en öppning genom vilken vårmorgonens ljus strömmade in och sköt en stråle rakt ner i bassängens mitt.

Efter att ha bytt om och bundit om mig ett tarzanskynke – två vita tyglappar som hängde ner fram- och baktill – lämnade jag på allvar den hektiska och bullrande staden bakom mig. Jag klev in i ett tyst, stort rum med gamla bastanta, varma stenväggar och ett rogivande, mjukt ljus. I mitten en stor bassäng och runtomkring ett antal mindre, kanske fyra, med olika temperatur på vattnet. Jag steg ner i den stora bassängen. Till vänster om mig låg en äldre man förtöjd vid bassängkanten. En annan man kom långsamt simmande och lade till bredvid. De hälsade tyst på varandra och inledde ett samtal.

Rudasbadet och Királybadet var de två turkiska bad som undgick att helt förstöras under den österrikiska återerövringen av Buda och Pest 1686.

Egentligen vill jag inte tänka på det… Men kör i vind! Androm till varnagel. När jag besökte Kosztolányi Dezső tér för att beskåda monumentet över Dezső Kosztolányi (året därpå skulle jag ge ut en bok av honom) blev min plånbok länsad. Plötsligt stod en man framför mig. I samma stund som han visade upp en ID-bricka sa han att han kom från polisen. Om det var mitt id-kort han ville se eller om det handlade om kontroll gällande olagligt valutainnehav minns jag inte. Utan att tänka mig för plockade jag upp plånboken. Plötsligt hade han den i sin hand. Sedan gick det i en rasande fart. Sekunder senare höll jag åter i den. Rätt snart förstod jag. Jodå, plånboken rymde betydligt mindre kontanter nu. Men då var han borta. Bankkortet var i alla fall kvar, tack och lov.

 

Hemåt

Samma flygplatser, men i omvänd ordning: Ferenc Liszt - Nikola Tesla - Kastrup. Hemkomst. Resjaget fick några månaders semester.

---

FOTON OCH FAKTA:

Gavrilo Princip i skyltfönstret till en bokhandel, Belgrad.

Någonstans i Budapests centrum.

Svalgång.

Där Wesselényi utca och Dohány utca möts ligger den magnifika ”Dohány-gatans synagoga”.

Synagoga i de judiska kvarteren, Budapest.

---

I Bánffy-palatset, Cluj, som numera inrymmer ett konstmuseum, visades två utställningar: en om politiska affischer (mestadels från kommunisttiden) och en som visade verk av den rumänske surrealisten Nicolae Maniu. Jag fotograferade några av affischerna:

”Partiet Ceauşescu Rumänien/ 60 år av liv/45 år av revolutionär aktivitet”

Första majfirande.

Kommunistiska ungdomsförbundet 65 år (1922-1987).

---

Tre bilder från Mötesplats Hermann Oberth, Cluj:

---

Det tyska kulturcentret har ett bibliotek och erbjuder olika kulturella aktiviteter, till exempel filmvisning och språkkurser. Här ser vi dess innergård:

---

Torget framför Helige Mikaels kyrka. Den gula kyrkan är den grekisk-katolska Schimbarea la Faţa (Kristi förklarings kyrka):

---

Marknad:

---

Besökaren i Cluj blir då och då påmind om att många här lever under knappa omständigheter. Vid ett tillfälle kom några romska barn fram till mig och ville sälja eller ge mig något. Jag minns inte vad det var, bara att de var artiga, de tackade för det lilla de fick. Här två blomsterförsäljare:

---

I kvarteren i närheten av Piaristkyrkan/universitetet ligger denna trivsamma gågata:

---

I samma kvarter. I slutet av gatan ser vi resterna av stadsmuren:

---

”Leve kung Mikael I” utropas det på denna skylt som satts upp av Rörelsen för konstitutionell monarki:

---

Mihai Viteazul (Mikael den djärve):

---

Monument över Frans I, österrikisk kejsare 1804-35, på Museitorget (Piaţa Muzeului):

---

Monument över företrädarna för ”Transsylvanska skolan” strax intill huvudentrén till Babeş-Bolyai-universitetet:

---

Avram Iancu har fått ge namn åt torget där den ortodoxa katedralen ligger samt åt flygplatsen. Vem var han? Jo, en rumänsk advokat från Transsylvanien. Han ledde rumänska trupper i Transsylvanien som stred på österrikarnas sida mot de upproriska ungrarna 1848-49. Transsylvanien var vid denna tid en del av Ungern; Ungern i sin tur lydde under det habsburgska Österrike:

---

Typiska hus i Clujs centrum:

---

Funkisvilla:

---

Rådhuset:

---

Mattias Corvinus födelsehem. Han var kung av Ungern från 1458 fram till sin död 1490:

---

Hus i närheten av stadsmurarna:

---

Delar av stadsmurarna:

---

Franciskanerkyrkan och franciskanerklostret på Piaţa Muzeului (Museitorget).

Den gula kyrkan ovan tillhör ”Evangelisk-lutherska kyrkan i Rumänien”, som samlar huvudsakligen de ungersktalande lutheranerna (även slovakiska och tyska används). 

Elisabeth (”Sissi”), den österrikiske kejsaren Frans Josefs hustru, och Elena på innergården till Evangelisk-lutherska kyrkan. ”Sissi” var mycket populär hos ungrarna. Hon mördades av en italiensk anarkist 1898.

---

Innergården till Evangelisk-lutherska kyrkan.

På innergården träffade vi en ungersktalande man (kanske självaste biskopen?). Tillsammans med honom gick vi ner i en källare där det visades konst av en kvinna vid namn Makrai Zsuzsa (det var det enda jag kunde uttyda av det ungerska informationsbladet):

 

---

Den ortodoxa katedralen:

---

Helige Mikaels kyrka (katolsk):

Kyrkan utgör det mest storslagna gotiska byggnadsverket i Rumänien. Den byggdes på 1300- och 1400-talen. Framför kyrkan står en ryttarstaty av den ungerske kungen Mattias Corvinus som föddes i Kolozsvár.

---

Tornet till Helige Mikaels kyrka:

---

Inne i Helige Mikaels kyrka:

---

Altaret:

---

I kyrkan fanns en bild av den romersk-katolske biskopen Áron Márton (1896-1980) som under andra världskriget opponerade sig mot deportationerna av judar och under kommunistregimen mot förtrycket. Här visades också en skrivmaskin med ett fullskrivet ark, på ungerska:

Biskopen.

Skrivet av biskopen?

---

Den unitariska kyrkan i Cluj:

Den unitariska kyrkan ska inte förväxlas med de unierade eller östliga katolska kyrkorna som förenar ortodox liturgi med erkännandet av påven som överhuvud. Den transsylvanska unitariska kyrkan har sina rötter i reformationen. Den transsylvanska reformationen var till en början lutherskt präglad (den pågick under åren 1542-1550) men genom ediktet i Turda 1568 erkändes de reformerta, unitarierna samt katolikerna som likaberättigade samfund. Kännetecknande för den unitariska kyrkan är bland annat avvisandet av treenigheten. I Transsylvanien och Polen tolererades unitarierna i högre grad än på andra håll. Många unitarier sökte sig till Cluj som utvecklades till ett centrum för den unitariska rörelsen. I detta sammanhang kan också nämnas att Transsylvanien genom reformationen gjordes till det starkaste protestantiska fästet i Östeuropa.

---

Kalvinska reformerta kyrkan:

---

Sankt Göran och Draken framför den reformerta kyrkan som tyvärr var inklädd i plast på grund av renovering:

Den reformerta kyrkan är sengotisk till stilen. Stadens store son, den ungerske kungen Mattias Corvinus, främjade bygget. Till en början, från 1486, var ett franciskanerkloster inrymt här.

---

Grekisk-katolska kyrkan (en så kallad unierad kyrka: ortodox rit tillämpas men påven erkänns som överhuvud):

---

Piaristkyrkan. Till höger universitetet:

---

Centrala kyrkogården, även kallad Cimitirul Hajongard (ungerska: Házsongárdi temető; tyska: Hasengarten; svenska: ”Hararnas trädgård”), lämpar sig fint för promenader och är en av de finaste kyrkogårdar jag sett. Här finns pampiga monument över kända personer men också enkla stenar resta över dem som aldrig blev kända. Sámuel Brassai, en polyhistor hemma i så skilda discipliner som språkvetenskap, filosofi och naturvetenskap, vilar här men också den anonyme Ferenc Laskay:

---

Ett litet hus åt en avliden:

---

En ljuvlig plats för stilla promenader:

---

Universitetsbiblioteket ”Lucian Blaga”. Lucian Blaga (1895-1961) var en rumänsk författare, filosof och diplomat:

---

Universitetet Babeş-Bolyai:

---

Universitetets innergård:

---

På gården finns statyer över de två vetenskapsmän som givit namn åt universitetet: den rumänske bakteriologen Victor Babeş och den ungerske matematikern János Bolyai:

---

Bánffy-palatset: