Romsk resa i Rumänien (2015)
Brenda, dotter till Joschka och Maria. Familjen bor utanför en romsk by i närheten av staden Cristuru Secuiesc.
FLER FOTON FRÅN RESAN EFTER ARTIKELN.
---
Prolog
År 2009 gav jag ut Hundätarna i Svinia. En resa till romerna i Slovakien av Karl-Markus Gauss på mitt förlag. Fyra år senare, i augusti 2013, gjorde jag min andra resa till Rumänien med Rumänien-Initiativet (se kapitel 19). På ett bord hemma hos reskamraten Johannes Soeder i Rakow söder om Stralsund, där jag övernattade på vägen hem, låg en kopia av en bokrecension ur Frankfurter Allgemeine Zeitung. Jag läste den och tänkte: kanske rymmer den här boken av Rolf Bauerdick svaren på några av mina frågor? Egentligen rör det sig om en fråga: Varför? Varför lever så många romer i slum? Varför är misären och nöden så djup och så utbredd? Frågan hade väckts genom det jag sett av romska bosättningar i Rumänien, Bulgarien och Slovakien. ”Grundligt utförda efterforskningar, medryckande berättad och politiskt inte alls korrekt”, skrev FAZ. Boken i fråga är Zigeuner. Begegnungen mit einem ungeliebten Volk (Zigenare. Möten med ett illa omtyckt folk, utgiven 2013). När jag kom hem beställde jag boken och läste den.
Under resan hade jag återsett Martin Türk-König i Sighişoara (se kapitel 19). Han är engagerad bland annat i en organisation som försöker hjälpa romer, ”Domus Rumänienhilfe e.V”. I byn Csekefalva (rumänska: Cecheşti) nordost om Sighişoara har man ett hus – Közös Élet (”Leva tillsammans” på ungerska) – som utgör centrum i arbetet med romska barn och ungdomar. (Mer om detta projekt längre fram.)
Martin berättade om byn. En del av den utgörs av en romsk bosättning med ungersktalande romer. I en annan del lever icke-romer men nativiteten bland romerna är så hög att de icke-romska familjerna tar sina barn ur byskolan och låter dem gå någon annanstans. Martin berättade att den romska bosättningen i Csekefalva inte är den värsta i Rumänien; det finns andra med mer våld och annat elände. Byns romer tillhör pingstkyrkan men de tillåter ingen utomstående auktoritet, vill inte ha någon struktur i vardagen. Det gör arbetet bland dem svårt. Martin har varit engagerad i projektet ”Majsgröt över vintern”, som gick ut på att lära romerna i byn att så och skörda majs och på så sätt ta ansvar. Men projektet misslyckades. Jag frågade: men pastorn i pingstkyrkan, erkänner de inte honom som auktoritet? Martin svarade: Nej, inte om han skulle vilja organisera och strukturera. Martin och hans medarbetare kontaktade ledningen för de romska pingstkyrkorna men det ledde ingen vart. Jag frågade honom om romerna som lever i slum, i bosättningar, och fick till svar: De som bor i slummen är sådana som halkat ur det romska samhället. Vidare menade han att romerna har anammat principen ”så mycket som möjligt med så lite ansträngning som möjligt.” Icke-romerna har i stället anammat sådant som arbetsamhet, struktur och organisation. Det finns romer, berättade han, som bryter sig ut och börjar betrakta sig som rumäner: de skaffar lägenhet och söker arbete. Jag tänkte: kanske anställer arbetsgivaren hellre icke-romer? Jag ställde dock aldrig frågan. Martin föreföll en aning uppgiven, också jag kände en fläkt av hopplöshet.
Resan
En bekant i Hässleholm, Anders Magnusson - omvärldsintresserad civilingenjör - hörde av sig i januari 2015. Han hade fått en idé: tänk om vi i Västerkyrkan (Hässleholm) skulle starta en studiegrupp om romernas situation - några träffar med inbjudna gäster? På våren kunde vi göra en studieresa till Rumänien och därefter inbjuda till en samling där vi berättade om resan. Anders ville lära sig mer om bakgrunden till att så många romer från Rumänien beger sig till Sverige för att tigga. Sagt och gjort. Snart anslöt sig också Abraha Larsson, som jag känner sedan tiden i EFS ungdomsgrupp i Bjärnum; fram till pensionen var han järnvägsarbetare. Bland dem som gästade vår studiecirkel (tre träffar före resan) fanns Mikael Anefur, Reinfeldt-regeringens samordnare i hemlöshetsfrågor. I maj 2015 gjorde nämnda trio - Anders, Abraha och jag - en veckolång resa till Rumänien. Vi besökte romska bosättningar och talade med människor som är engagerade för att en förbättring ska komma till stånd. Delvis drog vi nytta av mina kontakter i Rumänien.
Vi flög från Malmö till Cluj, där min vän Elena tog emot på flygplatsen. Efter att vi hämtat ut hyrbilen som vi bokat från Sverige körde Anders oss säkert hem till Elena. Det var en fin upptakt på resan att få komma hem till någon och få njuta av en god middag, bland annat sallad gjord på äggplanta samt sarmale, ett slags kåldolmar.
Albeşti och Ljusets hus
Nästa dag sa vi la revedere - på återseende - till Elena och satte kurs mot staden Sighişoara som ligger en bra bit sydost om Cluj. Vi anlände fram emot kvällen. Här träffade vi den redan nämnde Martin Türk-König - en medlem av den tyska minoritet vars rötter i denna del av Rumänien går tillbaka till 1100-talet. Martin hade förberett ett mycket bra program åt oss.
Vi fick bo i en lägenhet i Ljusets hus i Albeşti, en stad strax utanför Sighişoara. I huset som drivs av Stiftelsen för den kristna familjen (se kapitel 19) bor några barn med funktionshinder och här bedrivs också dagverksamhet för fysiskt och psykiskt funktionshindrade barn som kommer hit med buss varje dag. Vi visades runt och fick se rehabiliteringsavdelning och andra lokaler. Det hela såg mycket gediget ut. De pengar som samlats in under studiecirkelträffarna valde vi att skänka till Stiftelsen, totalt nästan 3 000 kronor.
I Albeşti såg vi en romsk kvinna som städade en gata. Vi fick veta att vissa städer kräver en motprestation av dem som får socialbidrag. Hatten av för henne! Hon hade behövts också i Sverige, för gator och torg här börjar mer och mer likna en soptipp. Jag känner rätt väl till mängden cigarettaskar och take away-skräp från McDonald’s och Burger King med mera hon skulle kunna samla på en dag bara på de gator i Hässleholm där jag brukar ta mina kvällspromenader.
Romsk bosättning i Laslea
Martin tog med oss till byn Laslea. Här hade han en gång varit med och grundat ett socialt och medicinskt arbete bland äldre tyskar i byn. Därigenom kom man i kontakt med romer som bodde i en bosättning i byn. Man började organisera ett arbete: mat till barnen, födelseattest åt ej registrerade barn, uppmuntran till skolgång, utdelande av kläder.
Romerna i bosättningen beskrev Martin som utstötta och föraktade av andra romer (och förmodligen av byns icke-romer). Han gav mig en kopia på ett dokument från 1998 som beskrev Lukas-sjukhusets arbete i bland annat bosättningen: ”Den sociala avdelningens rapport (...) Målgrupper: 1. Hundfångar- och toalettstädarzigenare; 2: Fattiga familjer som drabbades av översvämningen 19-31 juni 1998.”
Vi parkerade bilen och fick snart syn på en grupp hus längre bort. ”De har fått nya tak på husen”, sa Martin och såg nöjd ut. Iförd keps och rutig kavaj förde han tankarna till en engelsk bonde som klätt upp sig inför ett besök på bypuben.
Snart möttes vi av en skara barn, tillgivna och rätt glada. Jag blev förvånad, hade väl väntat mig ett slags hårdhet med tanke på de usla levnadsförhållandena.
Så gick vi in i bosättningen, en ö skild från övriga samhället. Sysslolöshet, lerigt, barn som inte gick i skolan. En rätt omskakande upplevelse. Människorna bodde i ruckel. I ett hem som vi besökte lyste dock väggarna i de starkaste och gladaste färger. Vänliga och välkomnande människor.
Åter i Sighişoara. Nästa punkt på programmet var ett besök på Metro Ministries Rumänien som erbjuder romska barn i området - från lågstadie- till högstadieåldern - läxhjälp efter skolan. Också mat serveras. Ligia Englöf, som ursprungligen kommer från Sighişoara men numera bor i Sverige, var en av de drivande bakom projektet. Hon var också en av gästerna under vårens studiecirkel i Hässleholm - inbjuden för att berätta om läxläsningsprojektet.
Möte i Mediaş
En eftermiddag träffade vi föräldrarna i ”Stiftelsen för den kristna familjen”, alltså sådana som öppnat sin familj för ett barnhemsbarn. Man träffas regelbundet och dryftar olika problem och delar erfarenheter med varandra. Ett tjugotal familjer var med den här gången. Platsen för mötet var den tyska evangeliska kyrkans lokaler i staden Mediaş, innanför den imponerande kyrkborgens murar. Vi svenskar fick presentera oss och redogöra för bakgrunden till vår resa. Därefter följde ett samtal där diskussionens vågor någon gång gick höga. Flera av familjerna i stiftelsen har tagit hand om just romska barn. När de berättade om sina relationer till romer fick vi höra om stölder, hot och svek men också om vänskap; det påpekades att romerna är en mycket utsatt folkgrupp som många rumäner känner osäkerhet inför. Någon uttryckte sig mer kategoriskt, en annan mer nyanserat. En ung kille översatte från och till engelska.
I Joschkas by
I en by utanför Sighişoara träffade vi Benjamin Schaser, medlem av den tyska minoriteten i landet och engagerad i det redan nämnda initiativet ”Leva tillsammans” i byn Csekefalva, ett projekt med kristna förtecken som går ut på att hjälpa romska barn och ungdomar. Innan vi begav oss dit tillsammans med Benjamin tog han med oss till en romsk familj på landet, inte så långt från Csekefalva.
Vi tog plats i hans folkvagnsbuss och skumpade fram på ojämna vägar. Så var vi framme - på en vidsträckt äng med hänförande gröna sluttningar i bakgrunden. På ängen var ett enkelt hus uppfört och en häst betade i närheten. Knappt hade bussen stannat förrän hon var framme hos oss; ett tag trodde jag att hon skulle stoppa in huvudet genom den nedrullade rutan. Sabrina hette hon, fick vi veta.
Vi hade kommit hem till Joschka och Maria, ett romskt par. Också dottern Brenda var hemma, en tjej i sjuttonårsåldern som pratade mycket bra engelska. Familjen bodde lite avskilt från byn, som bestod av en romsk och en icke-romsk del. Vi togs emot med stor värme. Brenda hade fem systrar; en av dem bodde en bit bort i den romska delen av byn, andra systrar arbetade på Cypern och i Holland. Brenda var en av tre romska ungdomar i byn som fortsatt skolan efter de obligatoriska åtta åren; nu gick hon i årskurs 11 i Sighişoara. I den romska delen av byn fanns 300 barn i åldern 0-14 år. 124 av dem gick i skolan. Många romska barn lämnar dock skolan efter fjärde klass. Antalet barn i årskurs åtta var cirka fem. Vad gör de när de inte är i skolan? Ett svar på frågan ges i ett reportage i Sveriges Radio från fritidshemmet i Ferentari, Bukarest: ”15 år gamla Adriana Polacek hade inte gått i skolan innan hon lockades dit av dansen för tre år sedan. Innan dess var hon hemma och passade sin lillasyster när mamman var och jobbade.” (1)
Joschka var något av en auktoritet bland byns romer, han hade deras förtroende. Fram till kommunismens fall arbetade han på en fabrik men därefter förlorade han arbetet. Ofta var det romer som avskedades först när företag lades ner eller krympte i samband med övergången till marknadsekonomi. Joschka blev kristen. I Bibeln upptäckte han saker och ting, ett liv, som saknades bland romerna i deras bosättningar. I den närbelägna byn fanns en romsk kyrka och Joschka var tidigare predikant där. Sedan sex år tillbaka var han engagerad i ett jordbruksprojekt tillsammans med Benjamin: odling av majs och bönor på en 4,5 hektar stor bit jord som man hyrde. Tjugotre familjer var med i projektet; de fattigaste hade valts ut. En tiondel av skörden gick till kyrkan, resten till de romska familjerna.
Vi hjälpte till att lossa potatis och andra saker som Benjamin hade med sig i sin folkabuss. Allt avsett för romerna i byn.
Tillsammans med Joschka och Brenda begav vi oss till byn. Vi åkte genom den icke-romska delen, och så plötsligt var allt annorlunda: vi var framme. Allra högst upp på kullen såg vi ett kors. Jag tänkte: de bor eländigt men är omgivna av natur som gör mig knäsvag. Mjukt rundade kullar och backar, inte särskilt höga, täckta av grönt gräs och här och där av brun barmark. Få träd, en och annan buske. Ett vilsamt landskap under blå himmel med vita molnstråk. Trådar hängde från stolpe till stolpe. Stugor, sneda och vinda, kröp tätt intill varandra, flera av dem försedda med parabolantenn. På håll gick det nästan att låtsas att husen bara var små. Kom man närmare tog fattigdomen över.
Två småpojkar slog följe med oss en stund; en av dem fattade min hand. Människor var vänliga mot oss, barnen nyfikna.
Közös Élet i Csekefalva
Vi åkte vidare till den by, Csekefalva, där Benjamin och hans projekt ”Leva tillsammans” arbetar. Man var i full färd med att färdigställa huset men redan förekom en del aktivitet.
I huset ska det finnas ett modernt kök dit romska barn från byn kan komma och få ett varmt mål mat om dagen. För att få servera mat regelbundet krävs det att en rad bestämmelser uppfylls, vilket är kostsamt. I huset ska läxläsningshjälp bedrivas, i källaren finns ett lekrum. Benjamin berättade entusiastiskt och inte utan stolthet. Initiativet ”Leva tillsammans” drivs som en stiftelse och lyder under en tysk organisation, den redan nämnda Domus Rumänienhilfe e.V. ”Leva tillsammans” finansieras dels genom donationer från Tyskland men också genom en secondhand-butik som man driver i den närbelägen staden Cristuru Secuiesc. Varorna kommer främst från Tyskland.
I huset stötte vi på en grupp barn och vuxna som satt kring ett bord. Det rådde en trevlig stämning.
Vi fortsatte till den närbelägna staden Cristuru Secuiesc där vi åt lunch på en ungersk restaurang. Brenda tolkade under måltiden. Hoppas att hennes dröm att bli engelsklärare går i uppfyllelse.
Vi stannade kvar i Cristuru Secuiesc för även här har ”Leva tillsammans”-initiativet lokaler: samlingslokaler och en secondhand-butik. Här finns också ett hem för ungdomar.
Utanför butiken träffade vi på en kille från Kap Verde som arbetar inom projektet. Vår dag tillsammans med Joschka, Brenda och Benjamin var över och vi tog farväl. En alldeles oförglömlig dag.
Ett kort uppehåll i Viscri/Deutsch-Weisskirch
Från Sighişoara gick resan vidare österut, mot staden Buzău. Första stoppet låg dock bara ett stenkast bort, byn Viscri/Deutsch-Weisskirch – en by där medlemmar av den tyska minoriteten har bott i århundraden (se kapitel 17). Jag hade ett ärende att uträtta i byn. Min kompis Ulf Irheden hade bett mig att överräcka ett brev till Sara Dootz - båda har vi mött tidigare.
Jag filmade Saras hälsning till Ulf där hon berättade att byn utvecklats väl, att turisterna är många och att hennes dotter Caroline, byns borgmästare, fått motta en officiell tysk utmärkelse; ceremonin ägde rum vid den tyska ambassaden i Bukarest. För några år sedan hörde jag ett reportage i Sveriges Radio från Deutsch-Weisskirch som berättade om bland annat Carolines arbete.
Jag fick veta att Caroline låtit frakta ett tjugotal kor från Irland till byn och skänkt dem till byns romer. Romerna har fått utbildning i djurskötsel och projektet går bra. Sara berättade att hon ibland lånar ut pengar till romerna. Om de inte kan betala så får de utföra något litet arbete åt henne. "Die haben andere Genen aber allmählich geht es gut." - "De har andra gener men sakta och säkert går det bra." Så uttryckte hon sig. Språkbruket må vara främmande för svenska öron men slutsatsen vi kan dra är: i byn råder ett "vi", åtminstone fick jag den uppfattningen.
Sara nämnde en viss Camilla, och jag undrade vem det var. - Camilla! Prins Charles hustru! utropade hon som vore det den mest självklara sak i världen. För så är det: Prins Charles och hertiginnan av Cornwall har besökt byn ett antal gånger och både Sara och Caroline har haft en hel del med dem att göra vid de tillfällena. En annan ljusglimt: utmed en gata såldes handarbeten gjorda av romska kvinnor.
Så fortsatte vi i sydostlig riktning mot Buzău. För att undvika mörkerkörning valde vi att övernatta i den lilla staden Prejmer. Pensionatet vi bodde på drevs av ett muntert par som väl befann sig i pensionsåldern. Mannen - kortvuxen och iförd röd keps, rutig skjorta och blåställ - träffade vi på i den verkstad som han också drev. En otroligt billig övernattning, och mycket trevlig. Från badrumsfönstret kunde jag se den sachsiska kyrkborgen; ortens tyska namn är Tartlau.
Alin i Buzău
Nästa dag lämnade vi Transsylvanien bakom oss och rullade in i Valakiet, det sydligaste av Rumäniens historiska landskap. Äntligen framme i Buzău (cirka 100 km nordost om Bukarest), den stad som tiggarna i Hässleholm kommer från. Här hade vi stämt möte med en rumän vid namn Alin Ionuţa. Hur kom vi i kontakt med honom? Före resan hade Anders kontakt med en person från Borås som besökt Buzău. I ett mejl nämnde boråsaren en ung nyutbildad jurist som varit deras tolk - fantastisk. Honom ville vi gärna träffa och vi lyckades få kontakt med honom. Borås är för övrigt en av de städer i Sverige dit många tiggare från Buzău sökt sig.
Dagen innan vi träffade Alin Ionuţa hade han tolkat åt en kommundelegation från Helsingborg. Han var även tolk åt Carl-Johan Bauler när denne var i Buzău och gjorde reportage för Norra Skånes räkning.
Vi hade stämt möte med Alin i stadens centrum. Fram till det avtalade klockslaget hade vi lite tid att se oss runt på egen hand. Våra ögon drogs till stadshuset - Palatul Comunal - som stod färdigt i början av 1900-talet. En prunkande eklekticism med drag av österländsk sagovärld. Ett framskjutande, något högre mittparti med spetsigt tak flankerades av arkader på gatunivå och svalgångar en trappa upp. Längst till vänster ett torn som bröt fullständigt med den i övrigt mycket stränga symmetrin. På insidan var stämningen nog inte lika festlig; drygt en månad tidigare hade en borgmästare gripits misstänkt för korruption. (2) Alin kom och vi bestämde att vi skulle uppsöka en restaurang för en första pratstund. Vår man i Buzău berättade om sig själv. Under ett tolkuppdrag hade han kommit i kontakt med Rickard Klerfors från den svenska hjälporganisationen Hjärta till Hjärta. Alin ingick nu i en grupp på fyra personer som var och en ansvarade för en region i Rumänien. Buzău ingick i Alins område.
Planer fanns på att starta läxläsningshjälp tillsammans med en man från Borås. En annan möjlighet var ”sociala företag”. Studenter som går textilutbildning i Borås - kanske skulle de kunna formge olika produkter som sedan skulle produceras i Buzău och säljas i bland annat Sverige?
Vi fick veta att den bördiga jordbruksmarken runt Buzău inte utnyttjas maximalt. Att bedriva jordbruksprojekt med romer kunde vara ett alternativ.
Trädgårdarnas allé - romsk bosättning
Efter maten tog han oss med till den romska bosättningen Alea Grădinilor (Trädgårdarnas allé) varifrån romerna vi träffar på i Hässleholm kommer. Att området inte skulle leva upp till sitt namn var vi väl förberedda på.
I en av sina artiklar skrev Carl-Johan Bauler: ”Aleea gradinilor är en konstig plats. Den är olaglig men samtidigt inte. Området skapades under kommunisttiden och Ceausescu-eran i samband med att det närbelägna bryggeriet (som brygger det goda Ursusölet) byggdes 1974. Då flyttades den romska befolkning som fanns på platsen till det som i dag är Aleea Gradinilor. Men myndigheterna tog inget ansvar och i dag är det en plats utan hopp där stan äger marken men de boende, i alla fall i vissa fall, äger sina hus.” Bauler träffade ett par som fått hjälp av människor i Sverige att bygga sitt lilla hus. Mannen berättade att han var tvungen att sluta skolan efter sex år - föräldrarna kunde inte betala skolmaterialet. Skolgången i Rumänien är gratis, dock får man betala något för materialet. Paret planerade att snart återvända till Sverige. Lokala företag ordnar resorna som sker med minibuss och kostar cirka 2000 kronor (tur och retur); mannen räknade med att få ihop 6 000 kronor på en månad. Någon sade att det inte gick att få några jobb i Rumänien, en annan berättade att han hjälpt till att gräva gravar på kyrkogården. Så långt Bauler. (3)
400-500 personer bodde i området, men en betydande del av dem befann sig för tillfället utomlands för att tigga. Avlopp saknades, sitt tarv förrättade man i en grop utanför huset. Vatten hämtades från några kranar som fanns på området. Några hus hade el, andra inte. För att få det varmt i kyffena eldade man emellanåt med helt olämpliga saker såsom gamla bildäck.
Fattigdomen i områden som dessa, där invånarna inte integrerats i det rumänska samhället, är stor. Men vi ska inte glömma bort att det också finns romer som lever med icke-romer som grannar. Intill Trädgårdarnas allé ligger ett av romer befolkat kvarter som ser ut som vilket annat bostadsområde i staden som helst. Ur Anders minnesanteckningar: ”Alla romer är dock inte fattiga. Det finns många i Buzau som är integrerade i samhället. Men dessa är inte benägna att hjälpa de fattigare, man litar inte på varandra…”.
Anders, Abraha och jag vandrade bosättningen fram med Alin. Vi möttes av nyfikenhet, människor kom fram till oss, inte minst barn. Ruckel till hus (inte sällan försedda med parabolantenn), skräpigt, herrelösa hundar (som det finns gott om även på andra håll i Rumänien). Vi fick veta att det inte är ovanligt att kommunen ger gratis el till bosättningen. En kvinna berättade att hennes hus brunnit under vintern och ville att vi omgående skulle bidra till återuppbyggnaden. Alin avråder oss dock bestämt. Vi gör mer skada än nytta genom att ge pengar, menade han: arbete och lön är det som måste gälla. Kanske var det i detta sammanhang som Alin fällde orden: ”Romerna är mycket bra på att kräva saker.” Här i landet uttalar man sig rättframt.
Någon som varit i Hässleholm träffade vi inte på under besöket. Vid ett tillfälle stannade dock en taxi och släppte av en kvinna som, visade det sig, nyligen hade varit i Göteborg. En annan kvinna arbetade på hotell i Cypern och var nu hemma på besök.
Jag tänkte: Vilka svar skulle jag få om jag frågade människorna här: Vad önskar du dig? Hur ser ett gott liv ut för dig? Jag undrade – helt krasst: Längtar de efter ett riktigt arbete och att slippa tiggeriet? Eller har de vant sig vid det? Av Baulers artikelserie framgår att romerna i Buzău hade arbete fram till kommunismens fall. (4)
Fram emot kvällen tog vi farväl av Alin och styrde norrut. På vägen till Predeal, en av Rumäniens främsta vintersportorter, där vi övernattade, stannade vi också till vid slottet Peleş utanför Sinaia. Vi parkerade bilen och promenerade genom en skogliknande park fram till slottet som uppfördes på beställning av kung Carol I och stod färdigt 1883. Med sina tinnar och torn och vinklar och vrår - till på köpet naturskönt beläget i Bucegi-bergen - utgjorde det en hisnande kontrast till Trädgårdarnas allé i Buzău.
Fram emot kvällningen nästa dag rullade vi in i storstaden Cluj. Med hjälp av gps:en lotsade oss Anders fram till Elenas gata i den täta och stressiga trafiken. Avskedsmiddag hos Elena. Dagen efter tog vi farväl av henne på flygplatsen.
***
Och sedan? Ledde vår trestegsraket - studiecirkelsträffarna, resan till Rumänien och den avslutande presentationskvällen - till något? Fortsatte engagemanget? Jag ska svara för egen del. När vi startade vår ”romska grupp” ville jag lära mig mer om romerna och deras situation och stödja någon hjälporganisation som satsar på hjälp till självhjälp på plats i Rumänien och vill förändra attityder såsom passivitet och ointresse för skolutbildning bland romer och förakt mot romer bland icke-romer. Under förra halvan av 2015 hade ”romska gruppen” en viss, om än mycket sporadisk, kontakt med några av de romer från Buzău som befann sig i Hässleholm. Vid ett tillfälle besökte vi det läger som de byggt på ett stycke mark inte långt från Västerkyrkan och bjöd in dem till kyrkan; ett stort gäng kom. När jag på egen hand träffade på dem utanför affärer pratade jag med dem då och då. Någon gång under hösten slutade jag dock med det. Jag insåg mina begränsningar. Skulle jag prata dem till rätta - få dem att förstå att de, enligt min mening, borde vara hemma och skapa sig en bättre framtid i samarbete med någon hjälporganisation? De var här för att få ihop pengar, och jag ville inte ge några. Då kommer man inte så väldigt mycket längre. Gärna en slant till romska gatumusikanter, men om de bara sitter där med en pappmugg framför sig - nej, det vill jag inte.
Julafton 2021 bjöd på snö, sol och kyla. På förmiddagen hade jag ärende till mataffären och kunde konstatera att den romska kvinnan var tillbaka på sin fällstol intill entrén; det var ett tag sedan jag såg henne sist. Första året (2015) växlade vi några ord med varandra vid ett par tillfällen, därefter har jag nöjt mig med att hälsa. Borde jag inte denna julafton ha köpt henne något att äta, eller åtminstone önskat god jul? Jo, säkert - det är aldrig fel att bemöta andra med vänlighet, vare sig de är tiggare eller inte.
Epilog
Romerna i Rumänien framställs i media ofta som utestängda från det övriga samhället och att det tvingar ut dem i tiggeri. Inte lika ofta hör jag något om romerna själva: deras nedärvda tänkesätt, traditioner, normer, synen på sig själva och synen på icke-romer. För den som vill veta mer om slika ting är boken Begrav mig stående: zigenarna och deras resa av Isabel Fonseca en guldgruva. Författaren gömmer sig inte bakom svepande narrativ och diskurser utan utforskar verkligheten i all dess komplexitet och mångfald. Boken skrev hon efter att ha levt bland romer i Central- och Östeuropa i fyra år. På ett ställe skriver hon att hårt arbete och sparsamhet är icke-zigenska dygder (5). Betyder det att romerna är lata? Nej. Jag tänker som så att de utvecklat en annan syn på arbete än icke-romerna i det omgivande majoritetssamhället. Romerna var länge nomader och försörjde sig inte sällan på olika hantverk. När man sålt till exempel en kopparkittel hade man tillräckligt med pengar en tid framöver, och så drog man vidare.
”Vi-och-dom-tänkande” råder bland majoritetsbefolkningen men också bland romer, och det främjar inte integrationen. Den gamla romska tanken att alltför mycket samröre med icke-romen, gadjen, medför orenhet lever kanske kvar i någon mån? Fonseca: ”Tack vare sin förmåga att röra sig mellan helt segregerade klasser, mellan bonden och godsägaren, och att tjäna dem båda, lyckades zigenarna skaffa sig en ekonomisk nisch. I umgänge och familjeliv höll de sig till sina egna - delvis därför att de var utestängda, men också (eller småningom) av fritt val.” (6)
I Ralf Bauerdicks bok Zigeuner – Begegnungen mit einem ungeliebten Volk (Zigenare - möten med ett illa omtyckt folk) berättar en präst i Rumänien att den utestängning som sker mellan olika romska grupper ofta är större än de fördomar och den diskriminering som kommer från rumänerna (s. 83). Om han har rätt vet jag inte, men hans ord får mig att tänka: vad vet vi egentligen i Sverige om olika mekanismer mellan romska grupper i ett land som Rumänien?
Fonseca skriver om den grymhet och diskriminering som romerna utsatts för genom århundradena; i Rumänien hölls romer som slavar fram till 1860-talet. Hon skriver också om mördandet av romer - "uppslukandet" - under nazisternas härjningar i Europa.
Under åren av kommunistiskt styre (1947-1989) var det nomadiserande livet förbjudet. Fonseca: "Tvångsbosättningspolitiken åstadkom ingen assimilering; i stället skapade den en ny klass av människor som var beroende av staten. (...) Traditionella boplatser blev förstörda, och med dem uråldriga organiska nätverk av familjer med deras ömsesidigt samverkande yrken.” (7) Efter kommunismens fall förekom flera rasistiska attacker mot romer. Pöbelhopar drog genom romska bosättningar, slog sönder och brände ner. Romer dödades. Någon större iver från de rättsvårdande myndigheterna att beivra brotten förekom inte. I en transsylvansk by fick utgången av ett slagsmål 1993 mellan två romska ungdomar å ena sidan och en ung rumän å den andra - den unge rumänen knivhöggs till döds - katastrofala följder. Rumäner hämnades genom att slå ihjäl de båda romska ungdomarna, en tredje rom blev innebränd. Bybor satte därefter eld på 14 romska hus och orsakade skador på ytterligare andra. Cirka 175 romer jagades från orten. Bland åskådarna fanns flera poliser; brandkåren kom först flera timmar efter det att det börjat brinna. Ännu ett år efter attackerna höll sig romerna borta från byn, ingen hade ställts inför rätta och ingen utredning inletts trots utställda löften. (8) En vanlig kommentar bland romer: det var bättre på Ceauşescus tid. Helmi Türk-König i Sighişoara sade till mig vid ett tillfälle: ”Under kommunisttiden var de romska barnen tvungna att gå i skolan och det var bra.” Naturligtvis råder fortfarande skolplikt men uppenbarligen går det att hålla sig undan.
Det är de icke-integrerade romerna som tigger på våra gator. Varför? Jag skulle tro att det har med rotlöshet att göra: den traditionella livsstilen är inte längre möjlig (de traditionella hantverksyrkena ger inte längre någon utkomst) och samtidigt är steget över till majoritetsbefolkningens kultur alltför stort.
De romer som inte integrerats i ett land som Rumänien står längst ned på samhällsstegen. Det rumänska majoritetssamhället har en jätteläxa framför sig, om det vill förändring. Tyvärr är det inte alldeles säkert. Passivitet och uppgivenhet råder bland många ur majoritetsbefolkningen, liksom förakt mot romer. Vi ska inte heller glömma att också många icke-romer i Rumänien lever under knapphetens kalla stjärna. Vilka är utmaningarna? Ett medborgar-vi behöver utvecklas, ett intresse för hur alla medborgare i landet har det. En utveckling av civilsamhället och mycket mer av ideella initiativ på gräsrotsnivå är alldeles nödvändiga. Även politikerna måste naturligtvis skärpa sig ordentligt.
Och romerna - vilken läxa, vilken ansträngning har de framför sig? Att hitta sig själva som romer och hitta en plats i det rumänska samhället. Bland romska barn är det ofta si och så med skolgången - romska föräldrar måste börja se det som en självklarhet att barnen ska gå i skolan. Majoritetsbefolkning och romer måste närma sig varandra. Romska förebilder, ledare och aktivister som Valeriu Nicolae - år 2014 kunde han höras i radioprogrammet ”Konflikt” i Sveriges Radio P1 (9) - spelar en avgörande roll. I programmet presenterades han som ”romsk EU-projektsveteran”: ”Efter många år som bland annat rom-konsult i Bryssel och deltagare i olika EU-projekt har han lämnat NGO-världen djupt besviken. Han tycker att för mycket pengar läggs på dyra konferenser och strategier som sällan följs upp.” Nicolae har mångårig erfarenhet av socialt arbete i romska getton och är grundare av organisationen Policy Centre for Roma and Minorities.
Ferentari är en stadsdel i Bukarest där det bor många romer. Fattigdomen är djup och den sociala situationen svår, bland annat är narkotikamissbruket utbrett. I ”Konflikt” berättades det att varken det lokala sprutbytesprogrammet eller fritidshemmet finansieras av medel från den rumänska staten eller EU-fonderna. Rumänien var år 2014 sämst i EU på att söka pengar från strukturfonderna som är avsedda att förbättra situationen för landets romska befolkning. Sverige och andra EU-länder har gång på gång uppmanat Rumänien att använda dessa pengar. Att det sker i så liten utsträckning beror, enligt många frivilligorganisationer, på att ansökningsproceduren är mycket byråkratisk och tidskrävande. Florin Botonogu, chef för fritidsverksamheten i Ferentari som drivs av en frivilligorganisation, förklarar att han inte vill lägga större delen av tiden på ansökningar - istället vill han lägga all kraft på barnen. ”Vårt mål är i första hand att hålla barnen borta från gatan (...) varje minut de kan hållas undan från knarkförsäljarna och hallickarna är värdefull. Dessutom, fortsätter han, vill vi att de här barnen ska få samma chans som andra att utveckla saker som de är bra på.” Och: ”Vi lär dem att arbeta och se resultatet av sitt arbete.”
Valeriu Nicolae får sista ordet: ”Vi behöver bli mycket bättre på att ta hand om våra barn. Vi behöver vara mycket mer ansvarsfulla i förhållande till lagar. Men detta är en lång process, det kommer att ta tid och det krävs hjälp.” Därefter tar reportern vid och översätter vad Nicolae sagt: ”Vi behöver komma ur passiviteten och ta större eget ansvar, säger Valeriu Nicolae, men det tar tid att ändra värderingar och skapa goda förebilder. Vi behöver hjälp med detta men får inte det idag eftersom de som har makten inte bryr sig på riktigt.”
---
Fotnoter:
(1) Sveriges Radio: ”Få unga rumäner i förorten går i skolan”: https://sverigesradio.se/artikel/6018727
(2) Artikel av Carl-Johan Bauler i Norra Skåne (nätupplaga), 2015.03.27.
(3) Artikel av Carl-Johan Bauler i Norra Skåne (nätupplaga), 2015.03.28.
(4) Artikel av Carl-Johan Bauler i Norra Skåne (nätupplaga), 2015.04.06.
(5) Fonseca, Isabel: Begrav mig stående; zigenarna och deras resa (Stockholm, 1998); s. 49.
(6) ibid; s. 133-134.
(7) ibid; s. 225.
(8) ibid; s. 191.
(9) Sveriges Radio P1, ”Konflikt”, 2014.11.15: ”Kampen mot kåkstaden del 2” (programmet tillgängligt på SR:s hemsidas arkiv).
Källor:
Bauerdick, Rolf: Zigeuner. Begegnungen mit einem ungeliebten Volk (München, 2013).
Fonseca, Isabel: Begrav mig stående: zigenarna och deras resa (Stockholm, 1998).
Artikel av Carl-Johan Bauler i Norra Skåne (nätupplaga), 2015.03.28.
Open Democracy (hemsida): https://www.opendemocracy.net/en/author/valeriu-nicolae/
------
FOTON från Romsk resa i Rumänien:
Sarmale hos Elena.
Anders och Abraha i ”Ljusets hus”, Albeşti.
En romsk kvinna städar och gör snyggt i Albeşti.
Utanför postkontoret i Albeşti satt en grupp romer.
Laslea.
Bosättningen i Laslea.
Martin Türk-König och barn i bosättningen.
Bosättningen.
---
Några fler bilder från bosättningen i Laslea:
-----
Läxhjälp på Metro Ministries, Sighişoara.
Anders i den bastanta entrén till kyrkborgen i Mediaş.
Innanför kyrkborgens murar.
Anders berättade om de romska tiggarna i Sverige och vår resa på engelska. Killen i mitten översätter till rumänska. Till höger Abraha Larsson, en av tre rumänienresenärer.
Theodor Halmen, Martin Türk-König och Anders Magnusson i samspråk.
Kyrkborgen i Mediaş.
---
Ett par bilder från Mediaş i kvällssol:
-----
Vi begav oss till en by utanför Sighişoara för att träffa Benjamin, till höger:
---
Hästen Sabrina.
Hemma hos Joschka och Maria.
Brenda. Dotter till Joschka och Maria.
Joschka.
Vi hjälpte till att lossa potatis och andra saker som Benjamin hade med sig i sin folkabuss. Allt avsett för romerna i byn.
Vi tog ett foto innan vi lämnade Maria ensam och åkte vidare.
Vi begav oss till byn som Joschka och Maria tillhör.
Ett hus i byn.
Rätt som det var hade en av de här pojkarna fattat min hand och så gick vi en stund tillsammans. Människor var vänliga mot oss, barnen tillgivna.
---
Några bilder från byn:
-----
”Leva tillsammans”-huset i Csekefalva.
I huset stötte vi på den här gruppen. Det rådde en trevlig stämning kring borden.
Vi åkte vidare till den närbelägna staden Cristuru Secuiesc där vi åt lunch på en ungersk restaurang.
Brenda tolkade under måltiden.
”Leva tillsammans”-initiativets lokaler i Cristuru Secuiesc.
Secondhand-butiken.
En kille från Kap Verde som arbetar inom projektet samt Brenda.
---
Det anrika hotell Steaua ("Stjärnan").
Musikverein finns inte bara i Wien utan också i Schässburg (det tyska namnet på Sighişoara).
En av stadens många gränder.
Högt ovanför staden tornar sachsarnas (tyskarnas) gamla kyrka, Bergkirche.
Sara Dootz och jag i Deutsch-Weisskirch.
---
Några bilder från byn:
-----
Vi gick upp till kyrkan:
---
Exempel på integration av romer i Deutsch-Weisskirch. Romska kvinnor säljer handarbeten.
---
Vi fortsätter mot Buzău:
---
Vi passerade kyrkborgen i Hărman på vår väg:
---
Och djur:
---
Vi övernattade på ett litet pensionat i staden Prejmer:
---
Resan mot Buzău fortsatte:
---
Äntligen framme i Buzău.
Alin Ionuţa till höger.
Vi uppsökte en restaurang och fick en pratstund med Alin.
Den romska bosättningen Alea Grădinilor.
---
Här följer några fler bilder därifrån:
---
En av invånarna i Alea Grădinilor och Amin.
---
Fler bilder från bosättningen:
---
I Predeal, en av Rumäniens främsta vintersportorter, övernattade vi.
Dagen därpå var vi tillbaka i Sighişoara. Där träffade vi på tiggande romska barn.
