Omslagets formgivning av Juraj Demovič. Foto ur författarens arkiv.

Titel: Moje šílené století ('Mitt galna århundrade')
Antal sidor: 517
Förlag och utgivningsår: Academia 2009 (Prag)

Den tjeckiske författaren Ivan Klima (f. 1931) är flitigt översatt till svenska: Mina glada morgnar, Mina första kärlekar och Mina gyllene yrken lyder några av titlarna. Hans senaste bok – memoarboken Moje šílené století (’Mitt galna århundrade’) – utkom 2009 och har ännu inte hunnit översättas till svenska. Den är utmärkt: en anspråkslös, klar, levande och emellanåt plågsam skildring av författarens första trettiosex levnadsår. I förordet skriver Klíma: ”Jag har inte för avsikt att skriva en vanlig memoarbok, bland annat av den anledningen att mitt minne ända sedan barndomen varit miserabelt, i synnerhet när det rör sig om den exakta ordalydelsen i samtal eller om detaljer som visserligen saknar betydelse men utgör en särskild lockelse för läsare eller åhörare. Många gånger har jag inte heller velat vara personlig; i mina minnen och reflektioner har jag snarare valt att koncentrera mig på omständigheter under det här galna århundradet som ibland har gjort livet svårt för människor, andra gånger tvingat dem till avgörande beslut.” (s. 8)

Vart och ett av bokens sexton kapitel avslutas med en essä. De handlar om de båda totalitära rörelser som skördade så oändligt många offer under 1900-talet: nazismen och kommunismen. Redan i förordet slår Klíma fast: ”Det kommunistiska partiet eller mer precist den kommunistiska rörelsen uppfattar jag sedan lång tid tillbaka som en brottslig konspiration mot demokratin.” (s. 7)

Fram till den tyska inmarschen i Prag 1939 var Klímas barndom trygg. Innan dess hade han aldrig hört ordet jude, trots att han var en. I slutet av 1941 beordrades Klímas far, Vilém, att infinna sig till en transport med destination Theresienstadt. Lite senare fick resten av familjen samma order. I detta koncentrationsläger, beläget 50 kilometer från Prag, hölls judar från olika europeiska länder fångna, hopträngda i baracker. Hunger, sjukdomar och rädsla hörde till vardagen. Nya transporter kom och andra gick – till Polen, ryktades det, men man kunde ingenting säkert veta. Ivan och brodern Jan tvingades ständigt ta farväl av kamrater som inte hade samma ofattbara tur som de, nämligen att få stanna kvar i lägret tills det befriades av ryssarna. En möjlig förklaring till varför de undslapp den dödsbringande transporten från Theresienstadt var att Vilém, i egenskap av ingenjör, ingick i den första transporten dit; tillsammans med andra unga män med teknisk kompetens skulle han utföra sådant arbete som krävdes för att lägret skulle kunna ta emot transporter i stor skala. Dessa män och deras familjer undantogs från transporter ända till 1944.

En dag skickades Vilém till ett annat läger, där man skulle dra nytta av hans kunskaper som ingenjör. Småningom befriades Theresienstadt av ryssarna, och familjen – Ivan, Jan och modern – lyckades ta sig tillbaka till Prag. Där fanns Ivans moster Eliška, som hade underlåtit att anmäla sig och sina söner som judar under kriget, vilket blev deras räddning; Eliškas make hade lyckats fly till England via Egypten; moster Hedvika återvände från Sovjetunionen dit hon flytt undan tyskarna; två kusiner till Ivans far överlevde Auschwitz; i Kanada fanns en faster som i sista stund lyckats fly dit. I Theresienstadt hade Ivan förlorat både sin mormor och morfar. De båda kommunistiska morbröderna Oto och Viktor hade avrättats av nazisterna. Efter en tid återvände fadern hem, märkt av allt det fruktansvärda han måst genomlida under en så kallad dödsmarsch. Upplevelserna under kriget hade stärkt honom i hans kommunistiska övertygelse; modern däremot hade inga sådana sympatier - hennes stora förebild var Tomáš Garrigue Masaryk.

Klíma var nu fjorton år gammal och hade flera förlorade skolår att ta igen. Nästan tjugo år gammal tog han studentexamen. Därefter studerade han journalistik en termin, innan han bytte till litteraturvetenskap vid Karlsuniversitetet.

Under sin universitetstid upptogs Klíma slutligen, efter en tid som kandidat, i kommunistpartiet. Dessförinnan hade han gått med i det kommunistiska ungdomsförbundet. Klíma tog dessa politiska steg utan någon större entusiasm, men tvivlade inte heller på riktigheten i det han gjorde. Kommunisterna hade starkt stöd hos befolkningen vid den här tiden. Politiken spelade inte någon större roll för den tjugoårige Klíma (sedan 1948 hade kommunisterna makten): ”I jämförelse med livet i lägret föreföll mig allting idylliskt. Jag var blind, men intalade mig själv motsatsen: att jag såg konturerna av en ny, befriad mänsklighet.” (s. 155)

I början av femtiotalet ägde Slanský-processerna rum. Nästan samtliga av de fjorton anklagade var judar. Klímas far var bekymrad. En kväll anförtrodde han sig åt sonen: på hans arbetsplats hade fyra ingenjörer som under hans ledning arbetade med att konstruera motorer arresterats. Motorerna fungerade ofta dåligt. Vilém påtalade att det begicks fel vid monteringen på fabriken men ingen lyssnade, uppfyllandet av produktionsplanen var viktigare. Nu anklagades konstruktörerna i stället. Fadern befarade att turen snart skulle komma till honom. En morgon klockan fem ringde det på familjens dörr. Fem män rusade in i lägenheten, på jakt efter bevismaterial. Fadern fördes bort. I en så kallad rättegång dömdes han till trettio månaders fängelse. Han visste att anklagelserna om sabotage var ren nonsens. I fängelset utsattes han för upprepade övertalningsförsök att erkänna. Nio månader tillbringade han i isoleringscell. I det längsta stod han emot, men till slut erkände han: han förstod att allting var uppgjort i förväg, att argumentera var lönlöst. Fadern släpptes fri och återfick sitt arbete. Han kämpade dock för upprättelse. Han ansökte om att återfå sitt medlemskap i kommunistpartiet, men ansökan avslogs.

Under studierna i litteraturvetenskap (1952-56) skrev Klíma recensioner åt tidningar. Han gjorde också en reportageresa för en tidning till västra Böhmen, där han bekantade sig med en arbetsbrigad inom jordbruket och fick en första lektion i vad som går an respektive inte går an att publicera. Det som mötte honom i dessa av sudettyskar en gång bebodda trakter var inte uppbyggligt.

Studietiden led mot sitt slut och det var dags att tänka på examensarbetet. Klíma valde att skriva om Karel Čapek. Författaren till essän "Varför jag inte är kommunist" uppskattades inte av regimen, men en sovjetisk litteraturvetare hade nyligen publicerat ett häfte om Čapeks antifascistiska verk, så Klíma tilläts skriva om just denna aspekt av Čapeks verk.

Efter studierna gällde det att hitta ett arbete. Klíma ville framför allt skriva. Han blev redaktör för tidskriften Květy (’Blommor’). Myndigheterna ville nu gå medborgarna lite grand till mötes, erbjuda dem mer än politiska fraser. Man ville göra Květy till en attraktiv tidskrift för hela familjen, en tidskrift som erbjöd lite förströelse. Under en resa till Bulgarien passade han på att samla material till artiklar som senare publicerades i Květy. En annan tidskrift var Květen (’maj’). Jämfört med Květy var den mindre ideologisk och dogmatisk. Klíma blev medlem av Květens redaktionsråd. Sitt arbete på Květy tvingades han dock lämna efter mindre än ett år. Anledningen var att han i Květen skrivit en artikel som bland annat kritiserade regimen för dess behandling av Karel Čapeks författarskap - denne store författare skulle inte ha någon plats i den tjeckiska litteraturen. Två år senare, 1959, skulle Květen förbjudas. Efter avskedandet från Květy gällde det att hitta en ny anställning. Klíma frågade sig vad han egentligen hade för yrke? Hittills hade han fått ett tiotal berättelser publicerade. I början av 1958 gav han sig ut på en reportageresa till Tjeckoslovakiens östra, fattiga landsända. Han erbjöd tidskriften Literární Noviny sina kommande reportage. Senare samma år gifte han sig med kvinnan han fortfarande är gift med, Helena.

År 1959 började Klíma arbeta på förlaget Československý spisovatel. Partiorganisationen bad honom att bege sig till motorcykelfabriken Jawa för att bedriva kulturell upplysning bland arbetarna där. Han höll ett anförande där han uppmanade arbetarna att inte tro på allt som makthavarna försökte intala dem. Han talade om skådeprocesserna, om tortyren som ett sätt att tvinga fram erkännanden ur oskyldiga människor. Vad Klíma sagt till arbetarna kom naturligtvis till partiets kännedom, och därefter var han inte längre välkommen till företaget.

Klímas första roman, Hodina ticha (’Tystnadens timma’), utkom 1963 och utspelar sig i östra Slovakien. Från 1964 arbetade Klíma som redaktör för Författarförbundets tidskrift Literární noviny. Allra sist i boken får vi läsa om den händelse som medförde att Klíma uteslöts ur partiet. Tillsammans med bland andra Alexander Kliment och Ludvík Vaculík krävde han på Författarförbundets kongress 1967 censurens avskaffande. Klíma skriver att han borde ha gått ur partiet när de första processerna mot politiska motståndare inleddes, och allra senast när de arresterade hans far.

Jag ser med spänning fram emot del två av Klímas självbiografi.

Maj 2010
Per Nilson