Högt över Budapests körút reser sig sedan 1896 Café New Yorks atlantburna arkitektur. En institution i Ungerns och Europas intellektuella historia, oavsett regim känd som skribenters hemvist och arbetslokal, drömmars födelseort och idéers kyrkogård.

Med spänning och farhågor nalkades jag och min ungersk-svenske vän sommaren 2006 det legendariska caféet, återöppnat efter år av renovering. Skulle atmosfären jag endast läst om finnas kvar även i nyrenoverat tillstånd? Rummens överdådiga förgyllning sken som jag kan tänka mig den endast gjort ett sekel tidigare. Fauner, nymfer och keruber blickade konserverade ned från nyrokokovalvens pastellskyar. Men vad tittade de på? Välbeställda amerikanska turister i vad som innehållsmässigt förvandlats till en hotellrestaurang för den internationella italienska hotellkedja som köpt och renoverat hela fastigheten. Det kanske patetiska men likväl klassiska zigenarbandet – vilket ännu kan avnjutas över en dyr ”eszpresso” på Gellért – hade ersatts av högtalare med ordinärt oljud som man kan höra i vilket hål i väggen som helst. Stora platta TV-skärmar mellan de vridna barockpelarna förmedlade oavbrutet reklamsekvenser för kedjans flotta hotell runt om i kontinentens storstäder. Kanske förvånades faunen ändå mest över den tunna menyn med uteslutande italienskt innehåll. Något klassiskt ungerskt bakverk till espresson letade jag förgäves efter, något som störde mig lika mycket som det faktum att jag inte fick mitt vattenglas till kaffet, vad som brukar beteckna ett riktigt kafé även i Sverige. Egentligen borde jag inte ha blivit så bestört, det blev inte heller min vän, men att han hade fått ett djupt snitt i själen gick inte att ta miste på. Upplevelsen var snarast betecknande.

New York Kávéház.

Det skamfilade men ack så själfulla Budapest, som överlevt så mycket, är i marknadskrafternas och globaliseringens namn på väg att förvandlas till den där utslätade ”kosmopolitiska” storstad som vi idag ser överallt i gamla Väst. Paris och Rom av idag är inte samma som de var för tjugo år sedan (man får leta länge och väl för att hitta den där osterian eller kvarterstrattorian utan meny). Stagnation är inget eftersträvansvärt, men när städernas själ utarmas så måste i alla fall en människa med sinne för den historiska dimensionen bli betryckt. Som om allt bara vore turistmål, något att titta på och i bästa fall uppleva. För vilka existerar de gamla kulturstäderna? Inte självklart för dess invånare, tycks det längre. Den lokala särarten för en undanskymd dödskamp. ”När den sista fasaden i Budapest putsats så har Budapest upphört att existera”, ungefär så uttryckte sig min vän. Som ruinromantiskt lagd kan jag hålla med, men inte enbart av en sjuk eller befriande kärlek till det oundvikliga förfallet – något som är bannlyst i Sverige – utan för att ”snuttifieringen” är ett led i en utveckling som i grund och botten mest bryr sig om en flärdfull yta. Där passar inte kulhålen från 1945 och 1956 in. Ännu kan du dock gå bakom paradgator och trafikstråk som Rakoczi út och se dessa otaliga sekelskifteshus, svarta av decenniers smuts och med djupa kratrar, fårade som många av sina invånare. Deras historia är gemensam och när människorna dött kvarstår bara husen. De långa rader av Trabanter och Wartburgare som syntes ännu under det nya milleniets första år är idag kraftigt decimerade. Detta det ”verkliga” Budapest är en slående kontrast mot den strålande Slottskullen på Budasidan eller det snart helt rengjorda Parlamentet ovanför Donaus strida, bruna vatten, Centraleuropas aorta.

Budapest har alltid varit en kosmopolitisk stad och med rätta ansedd som oungersk av ungrarna själva. Men staden har alltid haft sin egen unika karaktär, en sammansmältning av Öst och Väst, en bastardvariant av det kejserliga Wien, en tämligen sent uppstånden produkt av en lång och sammansatt historia. Under mellankrigstiden ett av Europas syndiga kultur- och nöjescentrum vid sidan av Paris. Budapest har överlevt fascism och kommunism men ändå förblivit sig själv, tack vare ungrarnas starka självkänsla. Den berömda kedjebron återuppstod snabbt i sin gamla gestalt efter krigsslutet om än med hammare och skära över valven. De dunkla turkiska badhusen fortsatte att vara mötesplats för män med eller utan höftskynke. Klientelet på anrika Király fürdö är dock idag tämligen ålderstiget och en helt ny prydhet börjar märkas, kanske beror det på den ökande andelen turister.

Vart är Ungern på väg i globaliseringens era? Å ena sidan har vi idag en extrem nationalism, som drömmer sig tillbaks till ”goda” tiden innan 1920 års trianonska styckbord, å andra sidan en ungdom som till stor del tycks ha ett svalt intresse för sitt lands historia och kultur, vilket har sina paralleller även i Sverige. Ungern anammar med stor lust dagens utslätade, amerikadominerade masskultur där allt förvandlats till handelsvaror, även den egna kulturen. En utveckling eller avveckling som präglar stora delar av de gamla europeiska sovjetsatelliterna. Prags historiska stadskärna får man leta efter bakom alla butiks- och reklamskyltar. Ruinerna efter den ungerska kungaborgen Viségrád gör sig idag bäst på avstånd. På närmare håll uppenbarar sig souvenirbodar, murpartier under okänslig återuppbyggnad och så förstås, en tortyrkammare. Kanske har Café New York slutligen gjort själ för sitt namn och verkligen blivit en idéernas och drömmarnas kyrkogård? Inga ungerska skribenter sätter sig idag där med tidning och skrivblock över en till timmar utdragen kopp kaffe.

Ett missnöje med förloppet och den sittande regeringen är dock uppenbart bland många ungrare. Detta pyste upp till ytan i samband med 50-årsfirandet av Ungernrevolten då bl.a. en stridsvagn från 1956 kapades och TV-bilderna förmedlade ett intryck av gångna tiders gatustrider. Budapest börjar bli dyrt i takt med omvandlingen till turistmål, inom en snar framtid kommer allt fler av de mindre väl beställda invånarna i stadens inre – en stor andel – att tvingas ut till de deprimerande betongförstäderna från 1960- och 70-talen. Resultatet blir på sikt en rensad och livlös stadskärna för turism och affärsverksamhet, lik den vi har så många exempel på i gamla Väst. Insikten att allt hänger samman med vad jag upplevde på Café New York förefaller självklar, vilket också en pensionerad musikförläggare jag mötte i utkanten av Pest instämde till fullo i. Behöver gamla Öst ännu en lattebar när det sker på bekostnad av det äkta?

Artikelförfattaren är byggnadsantikvarie och verksam vid Jönköpings läns museum. Han driver även firman Robin Gullbrandsson Foto, som inriktar sig på analogt fotografi: www.rgfoto-analog.com