Lunch i Zagreb.

---

Fler foton efter artikeln.

---

I mars 2013 gjorde jag en elva dagar lång resa till Zagreb och landskapet Slavonien, där jag besökte städerna Daruvar, Našice och Osijek. Syftet med resan var att möta studenter i Zagreb som studerar svenska samt bekanta mig med de tjeckiska och slovakiska minoriteterna i Kroatien. Flyg Köpenhamn - Zagreb tur och retur.

Min resa inleddes och avslutades i huvudstaden, med oförglömliga dagar i Slavonien däremellan. Den dag jag landade i Zagreb flödade vårsolen och jag svettades under den långa promenaden till vandrarhemmet. Tre dagar senare, när jag tog bussen till Daruvar, snöade det. Den allra sista kvällen i Zagreb, före avresan till Köpenhamn, föll ett ihärdigt regn.

Vad tyckte jag bäst om i den kroatiska huvudstaden? Kanske Tkalčićeva-gatan där de smala husen i olika färger klättrar uppför Gradec-kullens sluttning. Om jag istället vänder ryggen åt Gradec, ser jag ett trähus framför en mur; till höger ett lantligt robust hus med brutet tak; bakom muren reser sig Helige Franciskus kyrka. Mötena med vänliga och hjälpsamma människor hörde till det bästa, liksom mötet med svenskstuderande vid universitetet. 

En kväll när jag närmade mig Katarina-kyrkan, blev jag avvisad av en polisman. Strax därpå fylldes luften av klangen från Zagrebs kyrkklockor. Det höll på en bra stund. En serbiskregistrerad bil med Belgradskyltar kom körande och parkerade nära mig. Jag frågade mannen som steg ur om han visste varför man ringde i klockorna. "Nej, det vet jag inte, jag är från Belgrad", svarade han. Jag sade att jag gillar Belgrad. "Det gläder mig", svarade mannen innan han försvann bort med raska steg. När den välljudande malmen omsider hade tystnat - jag befann mig i närheten av Tkalčićeva-gatan - fick jag ett sms från Jarek i Polen: "Habemus papam" (Vi har en påve). En stund senare, när jag hunnit fram till Dolac-marknaden, insåg jag plötsligt kyrkklockornas budskap.

Platser

Första kvällen i Zagreb besökte jag Mirogoj-kyrkogården. En fridfull plats mitt i storstadens larm. Fåglarna kvittrade och i fjärran hördes kyrkklockor. Intill Franjo Tudjmans grav, det självständiga Kroatiens första president (1992-1999; delrepubliken Kroatiens president 1990-1991), fanns några stenar med budskapet: "Tack vare dig har vi Kroatien." 

Dolac-marknaden (utomhus) är belägen mellan Ban Jelačić-torget och katedralen (på Kaptol-kullen). 

På Gradec-kullen (Övre staden) är parlamentet, Markuskyrkan, Katarinakyrkan, Museet för naiv konst, Lotrščak-tornet med flera sevärdheter belägna.

Den serbisk-ortodoxa katedralen ligger mellan Preradović-torget (även kallat Blomstertorget) och Ilica-gatan. Dess namn är "Preobraženje Gospodnjeg" (Kristi förklarings kyrka).

Möten 

På en fiskrestaurang vid Dolac-marknaden åt jag lunch med Bodil Zalesky, svensk lektor vid universitetet i Zagreb. Servitrisen kom in med ett stort fat med fiskar som vi fick välja bland. Till den helstekta fisken åt vi potatis, spenat, sallad och drack vitt vin. År 2008 gav jag ut Wolfgang Borcherts Utanför dörren i Bodils översättning. Det var så vi blev bekanta med varandra. Jag skulle vara med på ett par av Bodils lektioner, så samtalet under lunchen handlade mest om det. 

Jag deltog i undervisningen i årskurs tre: ett pass på förmiddagen med åtta studenter (varav två killar) och ett likadant på eftermiddagen med sju studenter (samtliga tjejer). Till denna dag hade de till uppgift att läsa ett kåseri ur Svenska Dagbladet. Bodil ställde frågor och skrev upp glosor på tavlan med krita. Därefter blev det min tur. Jag presenterade mig och berättade om syftet med min resa. Den första gruppen berättade att några av dem i somras hade gjort en resa till Stockholm. De flög med Ryan Air från Rijeka till Skavsta. De gillade Stockholm men tyckte att det var dyrt att semestra där. Det blev ett bra samtal med frågor i båda riktningarna.

När det blev dags för grupp två passade jag på att fråga dem en efter en varför de läser svenska. Alla ville de läsa språk men att det skulle bli just svenska verkade inte ha varit självklart för dem. Någon hade haft svårt att välja mellan ryska och portugisiska, men efter en natts funderande bestämde hon sig för - svenska! Någon lockades av att svenskan lät vackert. Studenterna kunde uttrycka sig väl, men det var inte alltid så lätt för dem att förstå mig. I salen rådde en avspänd men koncentrerad atmosfär. Bodil berättade i efterhand att några av studenterna tyckte att det var intressant att möta en svensk som intresserade sig för minoriteter i östra Kroatien medan flertalet utländska besökare i Kroatien styr kosan mot den adriatiska kusten.

Den 17 april skulle den svenska avdelningen vid universitetet få besök av det svenska kungaparet, i samband med statsbesöket.

Bodil berättade om sitt arbete som svensklektor i Zagreb. Hon undervisar i årskurs två till fem. Totalt är de fem lärare. Drygt 100 studenter läser svenska, de flesta i tre men vissa så länge som fem år. Det vanliga är att man har två huvudämnen. Till exempel svenska och tyska/franska/engelska/ lingvistik/konstvetenskap. Möjligheten att ha svenska som biämne vid sidan av två huvudämnen finns också (för närvarande fem studenter). En av Bodils elever har svenska och hindi som huvudämnen. Efter tre år gör studenterna sitt examensarbete. 

Förra året spelade svenskstuderande från Zagreb Strindberg på svenska i Ljubljana, Slovenien. Där hölls två Strindberg-dagar och studenterna från Zagreb spelade den första kvällen. Ovanför scenen rullade en översättning. Projektet kallades "Zagreb spelar Strindberg". Studenterna bjöd på ett cirka 40 minuter långt Strindberg-collage med utdrag ur bland annat "Fröken Julie" och "Liten katekes för underklassen". En kollega till Bodil har en vän som spelar i en orkester, och de skrev musik till föreställningen. Projektet var ett samarbete mellan svenskavdelningen vid Zagrebs universitet och motsvarande avdelning i Ljubljana.

Några dagar efter föreställningen i Ljubljana gav studenterna också två föreställningar i Zagreb, på ZKM (Zagrebačko kazalište mladih). Svenska Institutet betalade framför allt lokalhyran, program och dräkter. Årets teaterprojekt är ett drama av Hjalmar Bergman, "Herr Sleeman kommer". Studenterna översätter det till kroatiska och kommer att spela upp det.

Vi ska lämna universitetet och beger oss istället till "Tjeckiska huset" på Šubićeva-gatan 20, där Zagrebs tjeckiska förening har sina lokaler. Den är en av 30 i Kroatien - samtliga anslutna till Tjeckernas förbund med säte i Daruvar. I huset pågick körövning. Det lät mycket bra!  (En annan hyresgäst på Šubićeva-gatan 20 var "Forum för albanska intellektuella" - rätt spännande det också.)

På Britanski Trg köpte jag rostade kastanjer av en man. Jag frågade varifrån kastanjerna kom, och på så sätt kom vi in på ämnet "berg". Jag uppfattade ordet Sljeme - att det är en plats i närheten av Zagreb kände jag till - vidare ordet "drottning" samt namnet Kostelić. En kamrat till mannen nämnde Ingemar Stenmark. När jag kom hem undersökte jag saken och lärde mig följande: Sljeme är en bergstopp i Medvednica-bergen i närheten av Zagreb och ett skidcenter; i Sljeme anordnas slalomtävlingen "Snödrottningen"; Janica Kostelić är en kroatisk slalomstjärna; hon tävlar dock inte längre. Även brodern Ivica är framgångsrik alpin skidåkare. 

Den sista kvällen uppsökte jag en kiosk på Ban Jelačić-torget. Jag kom i samspråk med en man som stod och pratade med kioskbiträdet. När han fick veta att jag var svensk frågade han mig: "Hur uttalas 'Berijman'?" - "Bergman", svarade jag, "utan i." Han behövde känna till det eftersom han kanske skulle delta i ett radioprogram eller göra ett. Han nämnde också Lukas Moodyson. Efter en stund gick han, och nu blev mannen i kiosken min samtalspartner. Vi pratade i över en timme, ständigt avbrutna av kunder. Han var född i Dalmatien 1967 och hette Nevenko. En stor musikälskare. Hans Dylanfavorit var "Senor" (den mest andliga). Annars var det barockmusik som låg honom varmast om hjärtat: Pergolesi, Händel, Bach men även Mozart. Han älskade den svenska filmen "Elvira Madigan" liksom John Norums och Göran Söllschers gitarrspel. Favoritförfattare: Camus. Till slut sa vi hejdå och jag begav mig till vandrarhemmet i vårregnet.

Monument och minnesmärken

Ban Josip Jelačić sitter till häst på torget som är uppkallat efter honom. Jelačić (1801-1859) var kroatisk militär och politiker och ses som en symbol för kroaternas nationella frihetskamp. Fram till 1918 lydde Kroatien under det (från 1867) kungliga Ungern i det kejserliga Österrike (dubbelmonarkin). År 1848 utsågs Jelačić av den österrikiske kejsaren till ban (ungefär ståthållare) över Kroatien, Slavonien och Dalmatien (de två senare landskapen ingår numera i Kroatien). Jelačić och Kroatiens parlament förklarade Kroatien självständigt från Ungern, men det medförde inga förändringar. I 1848 års ungerska uppror mot det habsburgska Österrike deltog Jelačićs trupper i bekämpandet av ungrarna. Som tack hade kejsaren utlovat en sammanslagning av det civila Kroatien (den del som låg utanför Militärgränsen) med Slavonien och Dalmatien.

Det ungerska upproret slogs ned varefter de ungerska områdena underkastades ett strikt centralstyre från Wien (fram till "Kompromissen", Ausgleich, 1867). Det drabbade också Kroatien som ju lydde under Ungern. Den ungerska folkhumorn uttryckte sin skadeglädje på följande sätt: Det vi ungrare fick som straff för vårt uppror mot Österrike (det hårda centralstyret från Wien), det fick ni kroater som belöning.

Politik/krig

Sockeln till Josip Jelačić-statyn var försedd med några affischer. "Vukovar kommer aldrig att bli BУKOBAP!" stod det på en (dvs nej till skyltar i Vukovar skrivna med kyrilliska bokstäver, som används i Serbien jämte de latinska).

Landguiden/Kroatien skriver: "Serbernas erövring av Vukovar i östra Slavonien hösten 1991 fick symbolisk betydelse - 3 000 personer uppges ha dött under försvaret av staden. I de serbhållna områdena genomfördes etnisk rensning; tiotusentals kroater drevs bort för att göra områdena helt serbiska." Från hösten 1995 till januari 1998, då Kroatien återfick området, administrerades östra Slavonien av FN.    

Bakgrunden till protesten mot kyrilliskans användning i Vukovar är följande. I januari 2013 beslutade myndigheterna att göra serbiska till officiellt språk i ett tjugotal områden där serberna utgör mer än 30 procent av befolkningen. Protesterna bland kroater lät inte vänta på sig, och de bar till slut frukt: i november 2013 bestämde Vukovars kommunalfullmäktige att kyrillisk skrift i offentliga sammanhang ska vara förbjuden. Den kroatiska lagen om minoriteters rättigheter gäller därmed inte fullt ut i Vukovar.

På en annan affisch kunde man läsa: "Glöm inte Vukovar". O:et i stadens namn var ifyllt med det rödvita schackbrädet som återfinns i det kroatiska riksvapnet. Man ser det överallt i landet. Om stämningen före krigsutbrottet 1991 skriver Resic: "Riksvapnet har visserligen ett medeltida ursprung men för serberna i Kroatien var det en påminnelse om NDH-åren." (s. 267; NDH: Den oavhängiga staten Kroatien var en fascistisk, ustaša-ledd stat utropad 1941; 300 000 serber och muslimer och tiotusentals judar, även romer, mördades.)

Ytterligare två budskap var uppklistrade på Jelačić-statyns sockel. Till vänster texten till den kroatiska nationalsången och till höger en affisch med texten: "De kroatiska krigarna kommer alltid att leva".

Låt oss uppsöka några gladare platser innan vi lämnar Zagreb. Ett bokantikvariat, "Jesenski i Turk", kanske? Det ligger på Trg Preradovića. För den som vill dricka något kan jag rekommendera det närbelägna Kino Europa på Warszawa-gatan (nås från Preradović-torget). Ett populärt ställe, kaféet är inrymt i foajén. 

---

Källor:

Resic, Sanimir: En historia om Balkan. Jugoslaviens uppgång och fall (Historiska media, 2006)

Irheden, Ulf: Frans Josef - kejsare i katastrofernas tid (Bokförlaget perenn, 2018)

Landguiden/Kroatien (utgiven av Utrikespolitiska Institutet)

Nationalencyklopedin

---

FOTON:

Mirogoj-kyrkogården.

"Tack vare dig har vi Kroatien".

Dolac-marknaden.

?

Stengatan.

?

Stenporten.

Tkalčićeva-gatan.

Vyn som jag beskrivit i texten. Framför mig Tkalčićeva-gatan. Jag vänder ryggen åt Gradec-kullen.

Tkalčićeva-gatan och Gradec-kullen.

?

I förgrunden Sankta Marias kyrka på Tkalčićeva-gatan; i bakgrunden Zagrebs katedral. 

Ban Jelačić-torget.

Serbisk-ortodoxa kyrkan.

?

?

?

Lunch på restaurang vid Dolac-marknaden.

Tjeckiska huset.

Körövning i Tjeckiska huset.

Bodil Zaleskys svenskstudenter i årskurs tre (förmiddagsgruppen).

Svenskstudenterna i årskurs tre (eftermiddagsgruppen).

Filosofiska fakulteten vid Zagrebs universitet.

Britanski Trg.

Nevenko.

Ban Jelačić-torget.

Journalisten och författaren Marija Jurić Zagorka.

Nikola Tesla.

"Vukovar kommer aldrig att bli BУKOBAP!" står det på den undre affischen (dvs nej till skyltar i Vukovar skrivna med kyrilliska bokstäver, som används i Serbien jämte de latinska).

Den kroatiska nationalsången till vänster; "De kroatiska krigarna kommer alltid att leva", står det till höger.

Minnesmärke på Centrala busstationen i Zagreb:

"År 1945, efter andra världskrigets slut, grundade partisanmyndigheterna på denna plats uppsamlingslägret 'Kanal', från vilket ett stort antal medlemmar av de kroatiska stridskrafterna samt stadsinvånare skickades i döden. Minnesmärket uppfört av 'Kroatiska hemvärnet' Förbundet för krigsveteraner i Zagreb" (min kursivering)

Händelsen som tavlan beskriver ingår i ett större sammanhang som vi kan läsa om i Sanimir Resics bok En historia om Balkan. Jugoslaviens uppgång och fall: "Kommunisternas mest ökända rensning var den så kallade 'Bleiburgmassakern'. Vid partisanernas marsch norrut under krigets sista månader flydde kroater, militärer och civila, och slovener, både kollaboratörer och de som tvångsrekryterats till hemvärnet, till Österrike. (...) Den brittiska armén valde emellertid att skicka tillbaka kroaterna och slovenerna till de hämndlystna jugoslaviska partisanerna. Under maj och juni dödade partisanerna summariskt 45 000 - 55 000 kroatiska domobranci (hemvärnsmän) och ustaše samt civila efter uppsamlingen i Bleiburg." Bleiburgmassakern och andra massmord var tabubelagda under Tito-tiden. "(...) på 1980- och 90-talen användes dessa illdåd i de självständighetssträvande kroaternas argumentation. Massakern låg även till grund för den kroatiska självbilden som ett av krigets offer. Det kollektiva minnet av Bleiburg projicerades på situationen under kriget på 90-talet, där 40-talets partisanarmé och 90-talets storserbiska armé framställdes som bödlar, som plågade offerlammet, det kroatiska folket." (s. 226)